Psychotic

Kapitel 23.

Angelina Irwin'

“Vi har bjudit över Nathan till middag,” informerar min mamma mig om men jag ignorerar henne, eller iallafall försöker, tills hon börjar låta igen.

“Jag har hört av hans föräldrar, att han skulle vilja bjuda ut dig på middag, eftersom du har haft ett förjävligt liv de senaste månaderna.” 

Jag stönar av irritation, “Mamma! Jag vill inte träffa Nathan!” 

Min mamma suckar, och sätter på diskmaskinen. “Nåväl, jag bjöd över honom för middag. Och när han frågar dig om ni kan gå på en dejt, då säger du ja.” 

“Nej, jag tänker inte säga vad du säger till mig. Jag kommer säga vad jag tycker!” Säger jag till henne, och det kom nästan, nästan, ut som ett ryt.

Hon hoppade till förvånat, “Du har förändrats och det gillar jag inte Angie!” 

“Sluta tjafsa med mig då mamma!” 

Hon fnäser till och sedan försvinner hon ut ur köket, och jag kan höra hur hon börjar skälla på min pappa om hur jag beter mig. Jag vill bara sluta tänka på allting här hemma, och bara för några timmar sluta tänka på allting omkring mig.

Och tanken på att Nathan, ska komma hit och äta middag får mig att må illa. Jag vill inte dejta, jag vill inte ens tänka på ett förhållande just nu. Jag vill inte tänka på någonting.

-

“Angie, vi fick just ett samtal och det visar sig att mannen som tillfånga tog dig är fälld. Han är borta ur ditt liv nu, och för tacksamheten får vi en halv miljon som vi kan spendera.” 

“Va?” Jag kunde nästan inte få fram ord, utan det kom bara fram som en viskning.

“Hur länge är han inne?” Frågar jag med en lugn och stadig ton.

“Han är ute mot borgen sedan för en timme sedan, han får vara det tills de hittar lite mer bevis, vilket kan få honom att stanna i fängelset i hela sin livstid.”

Min pappa promenerar in i köket, “De är här nu.”

“Vilka?” Jag reser mig fort upp, och går ut mot hallen.

“Nathan, och hans föräldrar.”

Jag biter mig i läppen hårt, varför sade inte Harry något till mig om att han var ute? Han kunde åtminstonde komma hit och säga någonting. Men det visste jag att han inte kunde, jag visste att han inte fick gå nära mig.

Han älskade mig, ellerhur, eller var det bara något sinne av hans psysiska hjärna?

Innan jag kunde tänka något mer på saken, skakade jag hand med både Nathan och hans föräldrar. Inte för att jag vill tänka något om Nathan, men han var smått snygg. Hans ljusa blonda hår, och hans blåa ögon fick mig att kolla in i dem i några fåtal sekunder.

Plötsligt vibrerade min mobil i min hand, och genast tog jag upp den och läste vad som stod intill.

Anonym 19.21:  Rym iväg med mig. x

Jag 19.23: harry? är detta du?

Harry 19.23: Angelina, sluta vara så neotrisk. Lev livet med mig. x

Jag 19.25: harry sluta själv du kan aldrig lova någonting. hur ska jag ens kunna tro på dig nu?

Harry 19.25: Snälla. Jag ber dig, Angelina. Vill du att jag ska sitta i ett fängelse hela min livstid?

Jag 19.26: vart är du harry?

“Angie, lägg ifrån dig mobilen och prata med Nathan en stund, medans vi andra pratar.” Klagar min mamma från sidan av mig, men jag ignorerar henne och går iväg upp mot mitt rum.

“Hon ska bara på toaletten,” berättar min mamma för gästerna och innan dess börjar jag leva i min egen värld igen.

Harry 19.26: Litar du på mig, Darling? x 

Jag 19.26: harry! jag vill rymma iväg med dig! vart är du?!

Harry 19.27: Lugna ner dig hjärtat. Jag är utanför. x

Jag 19.27: du visste att jag skulle ge upp! men glöm inte att jag fortfarande inte har förlåtit dig, men jag gör detta för din skull.

Harry 19.28: Förlåtit mig för vad? Att jag nästan skjöt skallen av dig? Baby, call down. x

Jag 19.29: du förvånar mig fortfarande!

Harry 19.29: Skynda dig, vi vill inte att du blir medhjälpare till rymning. x

Jag 19.30: jag är glad att du kom till mig, jag tvivlade på dig 1 tag dä

Jag 19.30: där******

Harry 19.30: Packa dina saker baby, vi ska ut och resa. x

Jag 19.31: vart ska vi??

Harry 19.31: Överraskning, och du kommer älska det. xx 

Jag 19.31: det hoppas jag.