A love story - Drarry (Harry Potter FanFiction) SVENSK

Kapitel 21 - The truth will out, yes?

När Draco kommer in i Slytherins uppehållsrum är det som att hela rummet tar ett stort andetag och håller andan. Några fnittriga sjätteårselever slutar omedelbart att fnittra, några från Dracos quidditchlag sitter tysta och nickar bara stelt åt honom när han går förbi. Han bestämmer sig för att fly fältet, han bryr sig inte ens om att kolla efter någon i sin årskurs innan han går upp mot sovsalen. Väl därinne slänger han sakerna bredvid sin säng och sedan stänger han in sig innanför sina gröna gardiner i sängen. Han hör vattnet från den svarta sjön slå mot de vattentäta fönstren och han önskar att han bara kunde försvinna.

Hur i Merlins namn tänkte han när han helt öppet deklarerade sin kärlek för Harry Potter? I en korridor där vem som helst kunde gå förbi? Han begraver huvudet i händerna åt minnet. "Jag har aldrig känt såhär för någon förut", ekar i hans huvud. Det han sa var ju hundra procent sant, men var det verkligen så smart? Det finns inga sätt att slingra sig ur det här som han alltid gör annars, som en orm som slingrar sig ur sina knipor. Den här knipan är för svår, han är för inne i det här. Han suckar och lägger sig raklång på sängen, fortfarande fullt påklädd.

Några minuter av Dracos deprimerande tankebanor går förbi. Han hör steg i sovsalen och han sätter sig upp. Han lyssnar noga och hör att det är Blaise Zabini och Theodore Nott som har stigit in. De talar lågmält om något som Draco inte kan höra och han lyssnar intensivt, tyst som en mus. De kommer närmare och närmare och Draco kan nu urskilja sitt eget namn mellan raderna.

- Jag menar, jag visste ju att han gillade... killar, men Potter? Seriöst? Hörs Theodores röst.

Det är tyst ett tag innan Blaise säger något.

- Jag visste. Men de gjorde slut, och något med Mr Malfoy hände, och...

Draco drar isär förhängena med överraskande styrka i armen. Både Blaise och Theodore tittar chockat och skrämt på honom när han blänger surt på dem.

- Jag visste inte att mitt kärleksliv, eller läggning för den delen, var så otroligt intressant att det är värt att diskutera, säger Draco skarpt och ger dem båda en syrlig blick.

- Öh, eh, vi— börjar Blaise men Draco avbryter.

- Faktum är, ja, jag dejtar Harry Potter, och ja, jag är gay! Problem?

Det är tyst en lång minut och det enda som hörs är Theodore som kliar sig på armen och Dracos häftiga andning.

- Vi bryr oss inte, Draco, säger Blaise. Du får vara med precis vem du vill, det är bara lite... oväntat. Ni har ju bråkat i fem år, sen den dagen vi började på Hogwarts. Jag menar... det är bara lite nytt.

Theodore nickar entusiastiskt, men Draco blänger bara ännu surare på dem, även fast han egentligen är lite förvånad över att de verkligen inte bryr sig. Det värmer hans insida på något underligt sätt att de inte är arga, eller tar avstånd från honom. Hans blick mjuknar lite när Blaise tittar på honom med en menande blick. De sitter där tysta en stund innan Blaise talar igen.

- Så, hur länge har ni dejtat den här gången? Pansy sa något om din pappa och ja... Du var ju lite borta där ett tag.

Draco kan inte tro det. Här sitter de, tre femtonåriga pojkar, och pratar om känslor och relationer som om det var vem som helst som dejtade vem som helst! Han vill nästan skratta åt det, det är så onormalt och ändå känns det som vanligt. Draco skulle kunna skratta, om det inte var så att morgondagen kanske betyder att hans far personligen kommer till Hogwarts för att mörda honom.

- Öh... bara några dagar, säger Draco stelt medan han ser ner på sina strumpor.

- Men min far kommer väl hit för att låsa in mig i herrgården för alltid när han får höra, så det är väl kört, försöker Draco vagt och skrattar glädjelöst.

Hans vänner skrattar inte. De nickar bara, tydligt obekväma utan att veta vad de ska säga. Draco är glad för det, att de inte säger så mycket, att det är lugnt. Även fast hans hjärta bränner av tanken att hans far snart kommer att separera Draco från Harry igen, känns det skönt att ha sina vänner där.

- Ja, vad som än händer så är vi ändå här, Draco, säger Theodore och Blaise nickar. Draco ler svagt mot dem och nickar också. Det är stelt ett tag innan Blaise säger:

- Ska vi spela ett parti knallkort?

De andra två nickar och snart känns allt precis som vanligt igen. När Draco vinner för andra gången i rad skrattar han till och med åt Blaise och han känner hur känslan av att allt går åt helvete försvinner. Han får bara vara med sina vänner och de bryr sig inte om han är gay, om han dejtar Harry Potter eller om han plötsligt inte dejtar Harry Potter.

När Draco och de andra sagt godnatt på kvällen och dragit för förhängena på sängarna, och det enda som hörs är Crabbes tysta snarkningar, tänker Draco: allt är väl. För nu.

A/N: Alla som vet var kapitlets namn kommer ifrån räcker upp en hand? 
Ps: det tog mig ca en timme att hitta vad Exploding Snap heter på svenska - det heter KNALLKORT! Herregud. Enjoy!