A love story - Drarry (Harry Potter FanFiction) SVENSK

Kapitel 8 - Aldrig någonsin komma ned

Harry är nervös. Ända sedan han igår erkänt sitt förhållande med sin största fiende för sina bästa vänner har hans fjärilar i magen inte gett med sig och det är med ett bankande hjärta som han beger sig ned till frukosten den lördagsmorgonen.

Hans ben skakar när han går in i den Stora Salen. Han har blicken i golvet för att inte snubbla på sina spaghetti-ben och han vågar inte titta upp. Han slår sig ned vid Gryffindorbordet med en klump i halsen. Hermione och Ron har båda tagit sovmorgon men Harry har såklart inte kunnat sova, så nu sitter han här själv. Han tittar försiktigt upp mot Slytherinbordet, men ingen Draco. Harrys hjärta sjunker. Han hade hoppats att det skulle vara så lätt att deras blickar bara skulle mötas och att Draco bara skulle förstå hur mycket Harry saknar honom.

Efter en lång frukost och ingen Draco så ger Harry upp. Draco kanske har åkt hem över helgen? Harry är fast i sina tankar när han än en gång krockar med någon i trappan. Denna någon är inte vem som helst heller, utan... Pansy Parkinson.

- Potter, jag skulle inte vilja ens ta på dig med ett kvastskaft men om det är det som krävs för att du ska följa med mig nu så gör jag det! Utbrister hon och Harry är otroligt förvirrad.

- Förlåt? Säger han och höjer på ögonbrynen.

- Draco... Han ligger i sjukhusflygeln. Jag vet att ni två... Ja, vad ni nu håller på med.

Harrys hjärta stannar nästan. Vad är det som har hänt?

- Vad är det som har hänt? Frågar han skräckslaget.

- Han föll från sin kvast under en träning och har slagit i huvudet. Madam Pomfrey har tagit hand om honom men han är inte vid medvetande än. Jag tänkte att du kanske ville träffa honom.

Harry tvekar förfärligt åt det. Draco kanske inte vill ha honom där när han vaknar? Men andra sidan av hans hjärna tänker en helt annan tanke: OM han vaknar. Harry följer snabbt efter Pansy. Han måste se Draco.

Harry hade inte förväntat sig den synen han möts av när han kommer till sjukhusflygeln. Varje gång Harry har skadat sig har han vaknat upp till blommor, godis, kort och framför allt: massa vänner som väntar vid hans säng. Det enda som står vid Dracos säng är ett glas vatten och hans kvast. Harry har alltid sett på Draco som en person som är omgiven av massa människor. Det gör ont någonstans i hjärttrakten på Harry när han tänker på att Draco kanske ibland är mer ensam än Harry trodde. Eller är det kanske bara slytherinarnas sätt att vara på?

Harry hinner inte längre i sina tankar, för nu ser han Draco bakom ett skynke. Han är blekare än vanligt, med en gråaktig ton i hyn, och hans huvud är upphöjt på en kudde så att hans blonda hår ligger stripigt mot det vita tyget. Hans panna är svettig och inlindad i ett bandage. Harry sjunker till sina knän bredvid Dracos säng och får helt plötsligt en känsla av att Draco kanske alltid betytt mer för Harry än vad han insett själv. Harry tar Dracos kalla hand i sin egen kallsvettiga och klappar den försiktigt. Han har glömt bort Pansy och Madam Pomfrey (som otåligt väntar på att Harry ska släppa Draco), nu finns det bara att Draco ska vakna.

- Kommer han att vakna? Frågar Harry tyst och får ögonkontakt med Madam Pomfrey.

- Självklart kommer han att vakna! Han har slagit i huvudet, inte blivit dödligt förhäxad!

Vid de orden rycker Dracos kalla hand till och han slår upp ögonen. Två grå ögon möter Harrys och Harry vet inte vad han förväntar sig, men Dracos reaktion är mycket bättre än allt det. Han slänger sig i Harrys armar och kramar hårt. Han slår luften ur Harry, som stönar till lite men kramar Draco tillbaka. Draco släpper generat efter några sekunder och ser trotsigt på en chockad Pansy.

- Parkinson, om du ska stirra på mig på det där sättet, så kan du gå, säger han släpigt och Harry ler åt det.

Pansy svarar inte utan ler lite hon också, svagt dock. Madam Pomfrey däremot är inte tyst länge till.

- Mr Malfoy, lägg dig ned ögonblickligen! Du har en förfärlig hjärnskakning och behöver vila!

Draco lägger sig ned i kuddarna, men släpper inte taget om Harrys hand. Harry håller Dracos hand glatt medan Madam Pomfrey ger Draco ett stärkande serum och lindar om hans bandage. Draco ler genom det hela.

- Kom du hit för min skull? Frågar Draco försiktigt medan han pillar lite med sin filt.

Harry är helt förstummad av Dracos beteende. Inte bara är han glad, men han verkar lugn, och kanske lite nervös. Harry skrattar för sig själv åt det, Draco Malfoy, nervös? När hände det senast? Harry nickar åt Dracos fråga och Draco rodnar lite.

Pansy har lämnat salen med några tysta ord som lät misstänkt mycket som "man går på jullov och kommer tillbaka till det här", vilket gör att Harry och Draco är ensamma. De har inte sagt mycket, faktiskt så är de rätt tysta för att vara dem. Harry har lekt lite med Dracos fingrar och Draco har bara rodnat och lett de senaste minuterna. Harry känner dock att han måste lätta på sitt hjärta. Bara för att Draco skadat sig så kan de inte glömma bort att de faktiskt har gjort slut.

- Draco... Börjar Harry och Draco lyfter huvudet för att se på honom. Hans grå ögon ser sorgsna ut och Harry vill bara att de ska lysa upp men han måste fortsätta prata.

- Jag tror att vi måste prata litegrann. Vi kan inte låtsas som att ingenting har hänt.

Draco vrider oroligt på sig, men nickar tyst.

- Jag vill fortsätta träffa dig, mumlar han generat, men han sänker inte blicken. Han tittar på Harry som att Harry är en sol och Harrys hjärta slår så hårt att han kunde dö.

- Jag med, det vet du, men din pappa? Dina vänner? Allt som inte gick förut?

Draco är tyst ett tag, som om han väljer sina ord. Det fascinerar Harry att han tar sig tid att välja ut vad han ska säga. Harry själv har alltid bara kastat sig in i saker utan att riktigt hinna tänka efter. (Och ja, vi har ju alla sett hur det har slutat, eller hur?)

- Allt är komplicerat... Men jag vill att det ska funka. Det kommer att vara konstigt, men jag vill, säger Draco lågmält.

- Okej, andas Harry.

- Och eftersom Pansy vet nu, så lär väl halva skolan veta det snart, säger Draco och skrockar till lite.

Harry ler åt det. Halva skolan, som alla vet att Draco är Harrys och Harry är Dracos. Det låter inte så dumt ändå. Han ser på Draco och Draco ser tillbaka. Kanske kommer det här att fungera ändå, tänker Harry. Han lutar sig framåt mot Draco och låter sina läppar möta de där mjuka, mjuka läpparna en gång till. Draco hummar lyckligt. Harry svävar i något slags lycko-universum, och med Draco vill han aldrig någonsin komma ned. 

// YAAAS, this is what I'm all about. Klockan är halv tre på natten, jag är lycklig över lite Drarry smut, vad kan bli bättre? Vi hörs när jag är klar med nästa kapitel. PUSS! 

PS: Kapitlets namn är inspirerat av en låt av Joakim Thåström!