kidnappad

4 | Flashback

Tio dagar gick förbi långsammare än någonsin. Jag fick aldrig komma ut från rummet som antagligen låg i en källare, utan ungefär en gång om dagen kom han med mat. En skål havregrynsgröt. Först hade jag varit motvillig att äta det han lagat, men han påminde mig om hur han kunde straffa mig. Jag hade mer eller mindre inget val. Dag 10 kom han på eftermiddagen (detta visste jag eftersom att jag hade armbandsur) ner till rummet med en skål havregrynsgröt igen. Billig mat, lätt att laga. Givetvis.
-Varför? frågade jag försiktigt och iakttog hans bekanta rörelser.
-För att jag kan, sade han och skrattade åt mig som om jag vore ett djur i fångenskap.
-Varför valde du mig? frågade jag och tittade på den motbjudande skålen med gägging gröt.
Han såg både frustrerad och irriterad ut utan att ge mig något svar.
-Sluta ställa frågor! utbrast Ralf och slängde skålen i marken så att gröten skvätte på väggarna och på golvet. Bitar av porslin spred sig över ytan. Jag kröp ihop.
-Var lite tacksam för fan! Här får du sova gott och du får mat och sällskap! Tänk på hur illa du kunde haft det! fortsatte han och gick mot mig.
-Visst, sade jag och hoppade att han inte hörde min arrogans i rösten. Men det gjorde han.
-För fan! vrålade han och kastade sig ner på mig.
Två slag på varsin käft och en hård spark i magen. Arga händer som tog tag i mina kläder.

Flashback - 14 Juni 2016
Solen sken in genom skolans alla fönster och korridorerna var tommare än någonsin. Och jag hade klänning på mig. Jag har aldrig klänning på mig. Min klasskamrat Jonas öppnade klassrumsdörren när läraren hade sagt sina sista ord för terminen.
-Frihet! utropade han då han sprang ut i de tomma korridorerna.
-För två månader ja, sade Hannes som var närmare mig än vad jag trodde. När jag insåg att han sade det till mig tittade jag på honom och skrattade. Mitt ansikte hettades upp. Han skrattade tillbaka och gulligt som det var kunde jag se lite rodnad i hans ansikte. Hilda kommer och tar armkrok på mig .
-Nu jävlar, säger hon och springer sedan efter Jonas. Hilda är utåtriktad, modig och snyggare än vad hon vet. Och hon var intresserad av Jonas. Hon hade tidigare berättat för mig hur hon nu skulle ta steget och fråga om han ville gå ut med henne för en andra gång i sommar. En halv minut senare kom hon skuttandes tillbaka.
-Nå? frågade jag min bästa kompis.
-Han frågade mig innan jag hann fråga honom, fnittrade hon. Jag gav henne en klapp i ryggen och nickade busigt. Om det bara vore så lätt för mig och Hannes. Men båda vi är ganska blyga inom sånt även fast vi är medvetna om känslorna. Varför det fanns så mycket osäkerhet hade jag ingen aning om.
Jag och Hilda gick till busshållplatsen tillsammans med Oscar, Hannes, Anja och Jonas därefter. Som tur är låg vår skola väldigt nära en stor busshållplats där det gick flera bussar. Alla hade varsin buss därifrån så det var alltid vi sex som tog bussen därifrån även fast det var lite längre att gå. Hilda och Anjas buss kom först. Sedan Jonas, sedan Oscars. Ironiskt som det var blev jag och Hannes kvar sist. Min buss skulle komma om 2 minuter, och hans om 6. Både jag och Hannes bodde en bit bort så vi hade alltid dåliga bussar, vi fick alltid skolkort sist och det krånglade alltid när vi skulle kopplas till uppgifter på skoldatorn.
-Jaha, då var det vi kvar, sade Hannes och skrattade lite.
-Sååååe, vad är din favoritfärg, sade jag sarkastiskt och rodnade. Han skrattade tillbaka.
-Vit, sade han med den där ironiska rösten.
-Vad ska du göra i sommar då? frågade han sedan och sarkasmen var av honom. Jag suckade lite.
-Jadu, jag ska mer eller mindre inte göra någonting. Jag ska jobba, sade jag och log som om jag vore taggad.
-Jobba, kul, med vadå? frågar han och stoppar händerna i fickorna. Undra om det är konstigt att vi bara står framför varandra sådär. Jag hade lite problem med vart jag skulle titta.
-Jag säljer bröd, eller aa, jag ska sommarjobba på ett bageri, säger jag och skrattar. Vad ska du göra?
-Jag ska till Österrike och åka skidor, svarade han och sarkasmen kom tillbaka.
-Ah, somrigt, sade jag och skrattade.
-Eller hur ja?
-Min buss kommer nu, sade jag och såg hur den kom körandes där bak.
-Tvåhundraettan, läste han och nickade.
-Det stämmer, svarade jag kort. Han öppnade munnen och andades in som om han tvekade på att säga något.
-Vi borde träffas någon gång, sade han och mitt hjärta tog ett extra skutt. Jag log.
-Ja, det borde vi faktiskt, svarade jag och började gå mot dörrarna. Jag visade upp telefonen till honom i tecken på att han skulle höra av sig. Han visade upp sin, och sedan stängdes dörrarna och jag åkte iväg.

——
Ja, Ralf våldtog mig igen efter mina frågor. Och han slog mig samtidigt. Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Det var då jag insåg att jag var tvungen att köra på lite manipulation. Jag var tvungen att spela snäll, och som att jag inte hade något emot vad han gjorde. Jag var tvungen att låtsas att jag tyckte om honom.

Rösta gärna!
Vill ni att jag fortsätter skriva?