kidnappad

1: Början

Jag är en helt vanlig tjej. Jag är inte märkvärdig på något sätt. Även fast det nästan ligger i mänskligheten att vara egocentriska och sätta sitt eget värde högt i rang, så kan jag säga att jag i stort sätt är som alla andra. Trots detta, så ville han ha mig. Han ville ha mig, och det är något jag kommer ha trauman för i hela mitt liv.
Jag heter Livia, jag är 16 år gammal, och jag har blivit kidnappad. Jag ska nu berätta min historia, allt från början.

• • •
Mina ögon slås upp av en dov vibrering från min mobiltelefon. Jag sträcker armen mot mitt nattduksbord för att stänga av ljudet av de ivriga vibrationerna och sätter mig upp i sängen. Mitt svagt röda trassliga hår sticks i nacken, och min hals känns oerhört torr. Jag rycker i rullgardinen och den for upp på sekunden innan jag hinner förbereda mig för det starka men mulna morgonljuset. Jag tittar ut mot trädet precis utanför mitt fönster. Det står perfekt där för att se till hur årstiderna flyger förbi, jag har iakttagit samma träd sen jag var 10 år gammal. Jag kunde se hur löven var redo att släppa sitt grepp om grenarna och falla ner i sin långa vintervila. Det var höst nu. Med en gäsp reste jag mig upp och gick tvärs över hallen in till min lillebrors rum. Mina föräldrar beger redan klockan sju på morgonen till jobbet, medan jag vaknar halv åtta och då har ansvar för att väcka och fixa frukost till min lillebror. Han är sju år yngre än mig, och ändå ganska kortväxt för att vara 8. Jag och min lillebror har aldrig riktigt varit särskilt bråkiga av oss, mamma och pappa har fått sköta den biten och vi har sett på.
-Hallå, Max, viskar jag och klappar honom löst på huvudet. Hans kinder är röda och han har pappas gamla t-shirt på sig som går ner till knäna på honom.
-Max, säger jag igen lite starkare och rycker i täcket. Det är dags att vakna nu!
Så fort jag ser att han öppnat sina bekymrade små ögon så slänger jag en av hans koftor på sängen och säger "Det är kallt idag".  Jag går ner för trappan och rakt in i köket, fortfarande känner jag mig halvt död från att bara sovit de tre sista timmarna ordentligt.
Min rutin i köket varje morgon hemma:
1. Dricka ett glas vatten.
2. Koka upp en kastrull med vatten.
3.Hälla i havregryn i denna kastrull.
4. Hälla upp gröt i två skålar.
5. Ställa dessa skålar på köksön.
Med detta gjort drar jag upp mobilen ur magfickan på min luvtröja. Mina fingrar knappar snabbt in det vanliga, sedan in på messenger. In på min chatt med Hannes. Hannes den välkända klasskamraten jag har varit intresserad av sen sjuan. Och som skvallret säger har det varit samma för honom med. Vi skrev i två timmar igår kväll, tills jag somnade. De sista fem minutrarna skrev vi följande.
Hannes:.....Nae inte riktigt. Vad sysslar du med?

Jag: Jag försöker pressa bort min paranoia för nunnor i mitt rum.

Hannes: Intressant. Du gillar alltså inte skräckfilmer.

Jag: Jag gillar skräckfilmer, men dem skrämmer mig.

Hannes: Jag tror att det är det som är meningen :O

Jag: Är du inte lustig. Jag menar att— jag skriker.

Hannes: Skulle jag vilja se.

Jag läser det sista tre gånger och ler och rodnar för mig själv innan Max kommer in i köket med den stickade tröjan på sig. Han sätter sig på stolen mitt emot mig och börjar äta tyst.
-Vad är det du gör på mobilen hela tiden? frågar han med sin ljusa röst och det rinner lite mjölk från hans haka.
Jag ler uppgivet mot honom och lägger ner telefonen i fickan igen.
-Förlåt, säger jag ironiskt och ler sedan för mig själv igen.

Skoldagen drar på som vanligt. Svenska först, vi sitter tysta och uttråkade framför bokrecensioner. Fysik, jag räcker upp handen mer än jag brukar när vi talar om mekaniskt arbete. Engelska, vi fortsätter på mördarthrillern med vår lata vikarie, jag flämtade till åt en jumpscare, Hannes log stort mot mig. Lunch, ett ord, äckligt. Musik, vi lär oss spela ukelele som jag faktiskt redan kan. Och sist men inte minst, idrott. Jag kommer in i omklädningsrummen med tomma händer. Jag var inte helt omedveten imorse när jag gick till bussen utan kläderna, eftersom att jag visste att vi skulle spela innebandy. Innebandy är något av det tråkigaste jag visste. Jag kommer in i idrottssalen när den fortfarande är tom på elever.
-Jag glömde tyvärr kläder idag, säger jag till min idrottslärare, tar upp en basketboll och kastar den mot korgen. Stolt hoppades jag att hon såg att jag prickade.
-Det finns lånekläder i förrådet, svarar hon utan att titta upp från sin pärm .
-Jag är förkyld nämligen. Ont i halsen.
Marina tittar uppgivet upp på mig, skakar på huvudet och går iväg. Sedan slår mitt hjärna dubbelt. Hannes kommer in i salen. Icke ombytt. Min hjärna drar direkt resultaten att han också glömt eller "glömt" kläder, men oavsett vad så är han påväg mot bänken jag sitter och jag gör ett försök att se lite nonchalant ut men ger direkt upp och hånler mot honom istället.
-Glömde du eller "glömde du"? frågar jag och observerar hans rörelser som sätter sig jämte mig.
-Glömde, säger han och ler sedan. Jag visste inte hur jag skulle tolka det, men jag brydde mig inte.
-Du också?! utbrast Marina när hon kommer in i salen igen och ser Hannes kropp klädd i jeans och t-shirt.
-En gång på miljonen, svarar han och skrattar. Marina verkar inte särskilt road. Frågan var om hon någonsin var road.
-Jag är så trött på det här! Visa lite jävla engagemang! fortsätter hon och tittar strängt mot oss. Marina var nästan alltid arg.
-Förlåt, säger jag och tittar på Hannes som gör sitt bästa för att gömma ett skratt. Marina ser ut att koka, bokstavligt talat.
-Ni får frånvaro.
-Va??
Marina lägger armarna i kors och sväljer.
-Ja, ska ni inte vara ombytta är det väl ingen anledning att ni ska sitta här och iaktta lektionen. Gå! Ni får frånvaro! säger hon och vänder sig sedan om och går iväg samtidigt som resten av klassen kommer in i salen. Jag biter mig i läppen och tittar på Hannes igen, påväg att börja skratta. Jag var i denna situationen med honom av alla jordens människor .
-Då går vi ju, konstaterar han och flyttar undan en av hans mörkblonda slingor från ögonen. Hans bruna ögon lämnar mina och glädjer sig åt att lämna helvetets håla.

Det var vad vi gjorde också. Vi stack från idrotten den eftermiddagen och slutade en timme tidigt. Innan vi gick skilda vägar med bussarna så gick vi runt lite på fotbollsplanen och pratade om meningslösa saker, det mesta fyllt med en välbekant sarkasm som nästan alltid låg hos båda oss.

Anslutningsbussarna blev inställda samma eftermiddag på grund av en olycka på motorvägen. Detta var något som alltid lockade upp en oerhört stor frustration som var medvetandes av de två tråkiga kilometrarna man var tvungen att gå. Mörkret hade redan börjat falla in, även fast klockan bara var fyra. Solen gömde sig fortfarande bakom molnen, så väl gömd halvvägs ner bakom träden att man inte ens tänkte på att den fanns där. Jag började gå. Irritationen lämnade mig eftersom att jag insåg hur onödigt det var att lägga energi och irritation på något jag ändå inte kunde ändra på. Jag såg bilar passera rondellen framför mig. Svart Volvo... blå Toyota.... vit skåpbil... en till svart volvo... Jag svängde höger in på cykelvägen mellan husen och sparkade på stenar som låg i vägen. In vidare en gata som ledde till den långa allén av gulfärgade träd. Jag hörde ett billjud bakom mig och när jag vände mig om var jag ganska säker på att det var den vita skåpbilen jag just såg i rondellen. Genast fylldes jag av en sorts skräck, antagligen bara för att det var en skåpbil och alla har bildat en skruvad uppfattning om skåpbilar. Plötsligt så saktade den in bredvid mig, och den högra fönsterrutan vevades ner. Jag möttes av två ansikten. En ungefär 40-årig brunhårig kvinna i passagerarsätet och en man på förarplatsen i ungefär samma ålder. De kalla kårarna försvann.
-Hej, ursäkta! Vet du hur man tar sig till närmsta mataffär? frågar mannen med en trevlig röst och ler mot mig och kvinnan bredvid. Då kunde det inte varit samma bil som i rondellen i alla fall, eftersom att det ligger ett ICA precis där och dem hade sett det. Eller?
Jag har aldrig slutat tänka på hur livet kan förändras så fort, genom bara några sekunder efter den 14 oktober, 2016.

Rösta och kommentera gärna!