kidnappad

2: Skåpbil och rummet

-Om ni åker tillbaka och svänger vänster så ligger det ett ICA där ute vid rondellen, säger jag som svar på mannens fråga. Kvinnan som sitter bredvid vänder huvudet mot mig. Hon har något oidentifierbart i ögonen. Det ser ut som förtvivlan, men även rädsla. Skakar hon på huvudet åt mig?
De kalla kårarna stiger tillbaka i mig, och jag funderar på att springa därifrån. Jag hör hur förarens dörr öppnas löst. Jag ville verkligen springa, men jag vågade inte. Han närmade sig mig. Kanske skulle han bara fråga något mer? Det var som att mina fötter satt fastfrusna i marken då jag iakttog mannen som var nästan vid mig. Han hade något uppjagat i blicken, någon längtande.
-Ah jag måste tyvärr gå, säger jag snabbt och börjar äntligen fortsätta gå ner för allén igen. Det kröp myror i ryggraden på mig, och jag kände fortfarande för att springa. Men jag vågade inte. Plötsligt känner jag en hand på min axel. Jag rycker till men vänder mig inte om. Det är en stor hand. Han drar mig till sig och sätter en knivspets mot min hals. Jag blir direkt andfådd av fruktan och oro över vad hans nästa handling ska vara.
-Vart är du påväg? frågar han med en överkänslig röst och drar upp kniven mot mina käkben.
-Hem, svarar jag, argt. Det var inte meningen att det skulle bli argt. Jag tittar på träden. Jag ser hur de dansar i takt med vinden och släpper taget om sina vackra löv som faller som konfetti i luften.
-Om du skriker så dödar jag dig.
Jag minns dem orden så väl. Dem träffade mig rakt genom hjärnan och hjärtat och ut i hela kroppen. Rädslan övergas till någonting jag aldrig känt innan. Det var fruktan, det var sorg, det var alla känslor ihopsatta till en våg av något jag inte kunde identifiera. Jag gjorde ingenting. Jag stod där och tittade på träden, i stort hopp att någon skulle komma och ringa polisen.
-Jag kommer döda din lillebror, viskade han i mitt öra. Jag slöt ögonen då en tår sakta rullade ner för min kind.
-Nej, sade jag och svalde. Jag orkade inte tänka på hur han visste att jag hade en lillebror, men tanken på hans oskyldiga själ i fara drog mig till vansinne.
-Nej? Då följer du med mig nu, isåfall, säger mannen och drog i min jacka. Jag nickar motvilligt och går med skakande steg tillbaka mot skåpbilen. Han drar upp bakdörren som avslöjar ett stort hålrum. Det är inga stolar där, bara en bilmatta med lite skräp.
-Sätt dig där, säger han med den läskigt trevliga rösten. Jag lägger in första knäet, och hinner se att det är en kvinna med en hund en bit bort. Hon tittar på mig, och hon tittar på mannen. Men jag vet att det är försent. Han knuffar in mig. Det blir mörkt. Det sitter en skärm mellan förarsätena och här bak, antagligen vill dem inte att jag ska höra vad dem säger. Jag skakar, jag skakar mer än jag någonsin gjort. Mina tårar strömmar ner för kinderna. Då kommer jag på vad både jag och mannen inte tänkt på. Jag har en telefon i min jackficka. Utan att tänka drar jag upp den och slår in ett nödsamtal.
-112 vad är din nödsituation, säger en manlig röst på andra sidan telefonen.
Jag andas snabbt och tvekar på om jag vågar prata.
-Jag heter Livia Johnsson, jag... jag har blivit kidnappad, viskar jag och hoppas att han hörde.
-Okej Livia, fortsätt vara lugn. Vet du vart du är? frågar polisen och det låter som att han knappar på en dator.
-Jag.... jag är i en vit skåpbil, jag blev tagen vid allén i Sev...., jag avbryter mig själv och känner hur bilen stannar in.
-Sevtsjö? Hallå? Jag har spårat ditt samtal. Hallå? säger polisen och inväntar mitt svar. Dörren där fram öppnas. Dörren här bak öppnas tre sekunder senare.
-Dumma flicka! utbrister mannen och tar tag i min telefon och kastar iväg den. Sedan kollar han på mig igen med en besviken blick. Han riktar näven mot mig och slår till, hårt.

Jag vaknar till och sätter mig direkt upp i sängen.
-Godmorgon din ragata, ja se dig omkring. Det var ingen dröm. Du trodde du skulle bli räddad.... säger mannen, min kidnappare. Verkligheten slår mig, och för med sig en hård smärta i mitt ansikte.
-Jag tänkte att vi skulle börja med att presentera oss för varandra. Jag, heter Ralf. Du heter Angela, okej? fortsätter han. Rummet är litet. Det finns en "säng", en stol, ett litet bord, en teve och en hylla. Jag insåg då, att jag med högsta sannolikhet skulle vara här väldigt länge, eller kanske inte ens komma härifrån levande. Jag tänkte på Max, på mina föräldrar, mina vänner, jag tänkte på Hannes.
-Var är hon? frågar jag utan att bry mig om hans presentation.
-Vem?
-Kvinnan, hon som satt i passagerarsätet, fortsatte jag och tittade mig ännu mer omkring efter utgångar. Det fanns en dörr till vänster om mig, en dörr med lås. Det var som att den tidigare rädslan hade lämnat mig och gått över till en tomhet.
-Vem sa att du hade rätten att fråga frågor? sade Ralf och reste sig upp. Hans tonfall skrämde mig lite igen.
-Säg att det är fint! utbrast han plötsligt   och närmade sig mig. Nej, jag var sannerligen rädd. Väldigt rädd.
-Rummet är fint, mumlade jag och svalde sedan. Det kändes som att min kropp ville gråta, men jag ville inte.
-Vad bra, jag gjorde det åt dig, svarar Ralf med samma obehagliga tonfall. Jag kollar in i hans ögon för första gången. Han ler, sedan lämnar han rummet. Och låser.