kidnappad

3: Våldtäkt och nyheter.

24 timmar senare låg jag fortfarande i sängen, i mörkret. Inget hade hänt. Jag låg i ett litet rum, med lite möjligheter och inga utvägar. Klockan var sju på kvällen, och det enda jag hade gjort hittills var att sova, rycka i dörren, skrika efter någon, sova mer, dricka vatten och försöka få på teven men det gick inte utan fjärrkontroll.
-Varför gör du det här?..... mumlade jag för mig själv utan någon närvarande. Sen Ralf lämnade rummet senast har han inte återvänt. Jag började fundera på om han bara ville lämna mig här för att svälta, men det såg jag ingen poäng i alls. Plötsligt hörde jag hur det började rassla på andra sidan dörren, så jag for upp i sängen och satte mig på huk i hörnet. Skulle han döda mig nu?
Dörren öppnades och där stod han.
-Där är du ju! sade Ralf med sitt övertrevliga tonfall som att vi lekte kurragömma. "Vart annars skulle jag vara", tänkte jag, samtidigt som min kropp var fylld med fruktan och hat.
-Jag tänkte att vi skulle titta på lite teve, men först! Först... Angela, så vill jag fråga dig lite, fortsatte han och satte sig bredvid mig på sängen. Jag flyttade inte blicken från väggen utan satt bara där som en staty.
-Hur känns det? frågar han mig och ler mot min ögonvrå. Jag sluter ögonen.
-Jaså... inga svar....! Lyssna på mig. Frågar jag dig någonting så svarar du! Utförligt! utbrast med hot i rösten. Det skrämde mig. En tår rullade ljudlöst ner från min kind.
-Jag heter Livia. Inte Angela, svarade jag bara kort, fortfarande med blicken fastfryst mot väggen. Han reste sig våldsamt upp och kastade kudden hårt på väggen alldeles intill mig. Jag gömde mitt ansikte i mina händer då tårarna rann ner för kinderna av den otrygga tillvaron.
-Om jag kallar dig Angela så är det väl det du heter! Okej?! vrålar Ralf och riktar kniven mot mig. Jag nickar i rädsla utan att titta ut från mina händer.
-Sitt ordentligt nu! sade han och tog ett hård grepp om min fotled och drog ner mina fötter på golvet. Mina tårar slutade rinna och jag fylldes med förakt.
-Hur. Känns. Det?
Jag tog ett djupt andetag och tittade på teven han ännu inte satt på.
-Hur känns vad? Att jag sitter i ett litet mörkt rum, att min lillebror säkert gråter sig till sömns av ensamhet, att jag är hungrig och utmattad eller att jag blivit tillfångatagen av en 40-årig man? frågade jag med en hård röst och ångrade mig direkt. Jag visste redan att jag inte kunde låta mina känslor styra mina ord och handlingar även fast det nu slank ur mig.
-Din dumma oförskämda slyna! utbrast han och ställde sig upp med ett hård grepp om kniven igen. Jag kröp bakåt i sängen och iakttog hans våldsamma rörelser.
-Ner på golvet! skrek han och riktade kniven mot mig. Jag var helt säker på att det var nu han skulle döda mig. Han skulle lägga mig på golvet och knivhugga mig gång, på gång, på gång.
-Va? fick jag bara ur mig, så svagt att det knappt hördes. Han upprepade sig och viftade med kniven. Mordhotet gav mig inte ens tvivel, jag lade mig direkt ner på golvet. Jag kunde inte gråta, inte skrika eller protestera. Jag kunde inte göra någonting.

Jag blev våldtagen för första gången den kvällen. Det är någonting jag nästan förträngt, men jag vet att det hände då. Och jag vet även att den händelsen förändrade mitt liv. För alltid. Direkt efter våldtäkten ägt rum drog han upp mig i sängen igen. Jag satt där, maktlös och stum.
-Förstår du inte, din dumma flicka. När du uppför dig dåligt, så kommer du bli straffad! Men nu ska vi kolla på teve, som jag snällt försökte göra för en stund sen. Sköt dig nu! sade han och slog på teven. Började bläddra mellan kanaler och fastnade en minut in på nyheter.
-Ungefär klockan fem igår kväll försvann en flicka vid namn Livia Johnsson. Klockan 16:34 fick polisstationen ett samtal spårat till Kungsallén, Sevtsjö. Här är det Livia själv som säger till polismannen att hon blivit kidnappad, men precis när hon ska försöka berätta sin position så blir hon avbruten. Föräldrarna Johnsson bekräftar att det är sin dotter som pratar i samtalet, och ber alla att kolla efter Livia. Här kommer en bild. Hon ska ha dragits in i en vit skåpbil som kört iväg med annat än goda avsikter. Polisen tillsammans med föräldrarna och andra nära är ivrigt i sökande.
Bilden flyttas till mitt område, jag ser mitt hus, och min mamma. Kameramannen följer efter henne med en mikrofon och försöker få henne att prata.
-Hur känns det? Vart tror ni att er dotter är? Vem tror ni har tagit henne? frågar kameramannen orört. Mamma vänder sig om och tittar på honom.
-Vi skulle uppskatta lite privatliv just nu. Vår dotter är borta och vi vet nästan ingenting än, jag vill bara hitta henne. Snälla visa lite respekt, säger mamma med gråt i halsen. Det gör ont i mig att se dem så. Jag vill säga till dem att jag mår bra, att jag inte är långt ifrån dem, att jag lever.
Ralf stänger av teven och ser hur jag gråter. Så fort jag ser att det gör honom irriterad så harklar jag mig och torkar kinderna hastigt. Jag ville verkligen inte bli "straffad" igen.
-Hur känns det? frågar han för tredje gången som om han vore psykolog. Jag fattade inte vad han höll på med. Varför ville han visa mig nyheterna? Varför vill han veta hur det känns? Är det bara för att visa sin överlägsenhet och min maktlöshet, eller för att visa att jag aldrig kommer kunna ta mig därifrån?
-Det är okej, säger jag tyst och tittar ner.

Ska jag fortsätta med berättelsen? Kommentera gärna. :)