Fifty shades of red

Kapitel 15: "Pojken & yllehalsduken.."

Det var en gång en pojke, en pojke som var rätt mogen för sin ålder, han kan inte ha varit mer tolv-tretton år när han började jobba. Han ville känna sig älskad, hans såkallade föräldrar brydde sig inte om honom, hans syskon var alltid så himla mycket bättre - hans kusiner var bättre, till och med hans hund var bättre, det spelade ingen roll vad han gjorde, han fann inte passionen i något, han orkade inte, han kände ingen glädje till att göra något heller. När han fyllde tretton bestämde hans föräldrar sig för att ta bort den lilla glädjen som fanns kvar i hans liv, så de flyttade honom från skolan där han hade ett fåtal vänner och låste in honom hemma, han fick privatskolas och han fick inte ha någon som helst kontakt med omvärlden, med barnen i hans ålder, han var hemma i nästan ett halvår innan han fick nog, då bestämde han sig för att sticka.

En natt när pojken låg ensam i sin säng och bad till gudarna så fick han ideén, han skulle ju såklart kunna rymma, föräldrarna skulle resa bort under helgen, de skulle låsa in honom på övervåningen, han skulle ju såklart inte kunna hoppa från tredje våningen, så han stickade, det han roade sig med under de sex månaderna var hanverket, han höll på att sticka en gigantisk halsduk, han skulle se hur lång den blev, så han gick till sin mor och frågade.

"Mor, kan jag få mer garn?" och hon nickade och sade. "Såklart min son, vänta där uppe så kommer jag med en korg snart." och pojken gick upp, han stickade upp det sista nystanet och familjens hembiträde som också skulle åka med på resan kom upp med en korg garn och sade. "Använd det väl." och pojken nickade, han skulle använda det väl. Mycket väl.

När familjen väl begett sig iväg så hade han suttit uppe och stickat en hel natt, han hade bara sovit ett par timmar per natt och han var otroligt trött, så han la sig försiktigt ned i sängen och sov ett par timmar till, den stora klockan ringde vid midnatt, då insåg han att han försovit sig och fick panik, han skyndade sig upp ur sängen och kastade ned det nödvändigaste ryggsäcken, lite mackor, pennos, munspelet och sin nalle björn, med allt fixat och klart virade pojken halsduken runt skrivbordskanten och kastade den andra ut igenom fönsret, han virade sedan ett tunt rep runt sin midja och grep tag i halsdukens kant.

"Detta yllegarnet är perfekt, det är hållbart starkt och varmt. Det skulle fungera som repen man använder som bergsklättrare." och det hade han tagit in, han hade lyssnat på det och han hade försökt, försiktigt - försiktigt klättrade han nedför husets vägg och efter ett tag slog han i marken, fortfarande välbehållen. Han suckade belåtet och drog med sig halsduken ner, han virade den runt sin kropp och började gå emot stan, han var väl medveten om att stan låg flera min ifrån honom men han gick, han gick till benen inte orkade mer och då lade han sig ned, fortfarande i den varma halsduken och slöt ögonen, kort där efter somnade han.

"Jag hittade honom där ute.. visst är han vacker?" nästa dag vaknade han och hörde röster, de viskade om honom, han öppnade yrvaket ögonen men lade sig ned igen när huvudvärken slog emot honom, han kisade försiktigt med ögonen och såg fem män och en pojke, pojken kan inte ha varit så många år äldre än hans själv och han log förvånat.

"Hej, jag heter Sam." pojken räckte försiktigt fram handen åt honom och han tog hans hand mjukt i sin.

"Hej.." viskade han nervöst tillsvars, han viste inte riktigt vad han skulle säga, han var inte så civilicerad, han hade bott ensam under hela sitt liv.

"Vad heter du?" frågade Sam försiktigt och han skakade på huvudet. "Os." viskade han nervöst tillsvars, han hade aldrig sagt sitt namn till någon annan än sina föräldrar, ingen annan hade brytt sig.

"Os, är du rädd?" frågade en av männen försiktigt och han nickade tyst till svar. Mannen hade rätt, han var rädd, mycket rädd.

"Vad är du rädd för?" viskade Sam och han själv ryckte bara på axlarna. "Människor, dig.. allt." viskade han tyst tillsvars samtidigt som han mjukt tuggade på sin nagel, han hade ingen aning, ingen aning vad som väntade honom - hur skulle han kunna veta? Det är inget man kan gissa sig till, bara sådär.