Fifty shades of red

Kapitel 14: "Gör mig hel."

**Oscars perspektiv**

"Vad ska de göra med mig Oscar? Varför måste jag följa med dem, jag vill vara här med dig. Jag vågar inte följa med dem!" skrikviskar Felix mot mitt bröst och jag trycker honom närmare mig, hela hans kropp skakar och jag kysser honom mjukt på hjässan och kupar mina händer runt hans varma svettiga ansikte, rynkan mellan hans ögonbryn är på plats igen och denna gången bryr jag mig inte ens om att släta ut den, den borde vara där. Det är en gång som denna han behöver se ut så, de stora ögonen är skräckslagna, männen är säkert 50+ denna gången och hans händer skakar mot min rygg.

"Shh, det kommer att gå bra, bara lyssna på vad de säger. Annars dödar de oss båda, snälla Felix, var stark." viskar jag mjukt i hans öra, han snörvlar till och nickar, en av de stora männen drar honom ifrån mig och mitt hjärta skriker efter honom, han är min. Han gör inget motstånd och det hårda skalet ligger över hans ansikte igen trots att jag vet att det kommer att brista när de väl börjar, hans andetag är konstigt nog regelbundna igen, Felix kanske inte är så dum som han ser ut trots allt. De knuffar in honom i ett av rummen och en annan man tar tag i mig och drar med mig till rummet brevid. Han knuffar ner mig i en stor skinnstol och jag ser irriterat och äcklat på honom.

"Vad gör de med honom?" frågar jag när han själv satt sig ned på stolen framför mig och han dricker lite ur kaffekoppen som står framför honom, jag trummar otåligt med fingrarna mot bänksskivan och han ställer ned koppen med en smäll, jag suckar och drar händerna över ansiktet, varför svarar han inte på min frågor?

"De testar honom, dvs, tester av olika föremål i honom, disciplin, uthållighet och pysisk styrka." förklarar han sen och jag får kväljningar ännu en gång, vilka är dessa idioter? Fast å andra sidan så är jag en av dem, jag har skickat Felix till detta stället, det är mitt fel att de gör detta mot honom just nu. Jag granskar mannen noga, han är kanske runt trettiofyra, håret är mörkt, ögonen är blåa och ansiktsformen är spetsig, han bär likt jag en kavaj och ett par svarta jeans, normal helt enkelt - inte som de andra männen, våldtäktsmännen med andra ord, det är exakt vad de gör - våldtar.

"Kommer han att blöda, kommer han att ha ont, kommer han att få utstå fysisk smärta, kommer han att kräkas, kommer han att ha ont efteråt och kommer han få en vettig förklaring till varför ni-vi gjort detta?" frågar jag sedan och mannen sträcker sig lite bakåt i stolen han sitter i, jag suckar och himlar med ögonen, trots att situationen är hemsk så kan jag himla med ögonen, det måste bero på att jag är en idiot, jag förstår själv inte hur jag kan göra såhär, mot Felix dessutom

"Han kommer antagligen att blöda, jag vet inte om han kommer att blöda så hemskt mycket, men endel av leksakerna är för mycket för endel. Det kommer dock inte att vara livshotande eller så men han kanske blöder lite. Han kommer definitivt att han ont, det är inget man gör för att ha det skönt, det gör ont, iallafall för honom, dessutom så är han inte väl disciplinerad inom smärta än, så ja - ont kommer han att ha. Den mesta smärtan han kommer att få utstå är fysisk, men å andra sidan så brukar endel av våra män kränka personerna de ligger med, så ja - vi får väl se om det bara är fysisk smärta han får utstå. Han kommer antagligen att kräkas, innan, undertiden och efter, pågrund av skam, antagligen, ja. Han kommer att ha väldigt ont efter, det kan jag garantera, han kommer säkert inte att kunna bajsa, stå eller gå på flera veckor, därför kommer han inte att få äta så mycket på minst två veckor då vi inte vill att han ska förstoppas eller så, men det är din uppgift. Ja, han kommer att få en förklaring, du kommer att skönmålas så du behöver inte vara orolig." hans svar är nästan lika patetiska som mitt liv, just nu så vill jag bara hålla om min Felix och berätta för honom hur mycket jag tycker om honom och hur vacker han är. Jag vill berätta för honom att han är värd mer än det de gjort mot honom, han är värd det bästa. Han ska inte bli skadad på detta sättet, varken fysiskt eller psykist, Felix kan inte hantera sånt - målningarna på hans armar talar för det, han klarar inte av smärta alls. Han är inte stark, han är en idiot som jag.

"Han är klar." säger mannen sedan, jag ställer mig hetsigt upp och rusar ut ur rummet, jag knuffar mig förbi männen ute i korridoren och slår upp dörren till rummet där Felix ska vara, jag smäller hårt igen den efter mig och rusar fram till Felix. Han ligger ensam och skakar på marken, tårar rinner nedför hans röda kinder, läppen blöder. Jag drar av mig min kavaj och lägger den över honom och sedan sätter jag honom försiktigt upp.

"Förlåt.." viskar han sen, hans läppar är torra, precis som mina var och jag koller oförstående på honom, förlåt för vad? Han lutar sitt huvud mot mitt bröst och sluter ögonen, han gråter tyst, det enda som faktiskt bevisar att han gråter är tårarna.

"Förlåt.. jag kissade på mig." viskar han sedan och jag lägger handen runt hans midja istället och kysser honom mjukt på hjässan. Han sätter sig upp ordentligt, han blundar fortfarande och sväljer otroligt mycket, jag drar handen igenom hans hår försiktigt, såren i hårbottnen är tillbaka och jag skakar av mig gråten, det är inte jag som ska gråta denna gången.

"Ursäkta." mumlar han sen och lutar sig iväg från mig, han tömmer sin mage över det plana stengolvet och jag lägger min hand mjukt över hans panna och drar försiktigt undan den otroligt långa mörkbruna luggen som skymmer hans blick. En ärtsoppliknande sörja landar på golvet och han krymper ihop till en boll istället, han skäms igen och jag lyfter försiktigt upp honom från golvet, mycket rätt det blöder, mycket. Jag drar tafatt på honom ett par underbyxor och försöker sedan få på honom ett par mjukisar, när de är på så lutar han sig mot mitt bröst igen, jag har inte sagt något vettigt alls sedan vi kom hit, jag har ingenting att säga heller.

"Jag ljög.." viskar han sedan och torkar bort tårarna med handryggen. "Jag är bara sjutton. Jag är ett barn fortfarande." viskar han och hulkar till igen, eftersom att han redan är helt tom så fungerar det inte och han faller ihop mot mitt bröst, jag själv är helt slö, jag vet inte vad jag ska göra - bara ett barn, bara ett barn - han är sjutton, han är inte ens arton ännu, vad fan har du gjort Oscar, vad har du gjort.

"Jag litar på dig Os, du måste hjälpa mig nu, gör mig hel." och med de orden sagda så gör jag vad han bett om, jag gör honom hel, jag pressar mina läppar mot hans. Jag låter mina läppar ge honom den kärlek han behöver, jag kysser honom, kärleksfullt, djupt och passionerat.

Jag älskar honom.

"Är såren läkta?" viskar han sen trött och jag skakar på huvudet, såren är inte läkta.

"Exakt, de kommer inte att läka. Det är försent Oscar, jag är sönder och jag kan inte bli hel igen. Jag är trasig nu och jag kommer alltid att vara det, och vet du vad? Du förstörde mig."

__