Hemligheter på andra sidan Atlanten

Kapitel 1

Maries ögon var fyllda av tårar och hennes underläpp darrade.

"Helena" viskade hon och snyftade. "Du är mitt enda barn, du är allt jag har."     

"Mamma" Helena svalde den värkande klumpen och fortsatte. "Jag älskar dig mamma, men jag vill  gå bi..." Hon stoppade sina ord i sista sekunden, det där hade kunnat sluta illa. "Jag vill få ett jobb och kunna vara till nytta, menar jag. Tänk på alla små föräldralösa och fattiga barn i USA, de behöver mig och" Helena försökte låta lite gladare "de behöver säkert hjälp att städa lite på resturang i stan, så du blir sysselsatt."

"Det har du rätt i, men vem ska baka bullar till mig?" började modern med ett litet hopp att få behålla Helena hos sig. "Och läsa böcker för mig när jag är sjuk? Vem ska ta hand om hönsen och kattorna? Vem ska hjälpa mig med allt annat arbete här hemma?..."

"Mamma, jag har bestämt mig" avbröt Helena och torkade en tår ur moderns öga. "Jag reser om en månad."

Marie suckade djupt och efter en stund svarade hon. All sorg verkade vara borta ur hennes varma, moderliga röst.                                                                                                                                                "Det verkar bli frost i natt och våra fina tulpaner som blommar som bäst! Vi får hopas de klarar sig, det brukar de ju göra. Helena du ska sova nu, älskade! God natt!                                                       De omfamnade varandra ömt och hängde sedan sina lappade förkläden på den rostiga, gamla kroken bredvid spisen som fortfarande gav lite värme.

Helena släpade sina fötter upp för trappan och tog vant ett extra steg över dem som hon visste knarrade mest. Försiktigt, för att inte stöta i något sträckte hon fram sin hand för att tyst öppna dörren. Den gled förvånansvärt lät upp och när månljuset nästan bländade henne behövde hon verkligen inte treva sig fram längre. Längtansfullt tittade hon mot sin säng men styrde stegen mot sitt skrivbord och satte sig bekvämt i sin pappas rakryggade länstol. Hon tog fram sin farmors gamla bläckhorn och svanfjäder ur sin kärva skrivbordslåda. Hon strök precis som hennes farmor hade berättat att hon skulle stryka svanfjädern försiktigt under näsan och dra in lukten av fjädrarna. Plötsligt blev hon alldeles varm inombords och kände sig ovanligt pigg och alert. Ivrigt tog hon fram sin dagbok som hon fått av sin farmor precis innan hon hade dött och doppade svanfjädern i bläcket.

'1 maj 1996

Kära dagbok mitt namn är Helena Svensson och från och med nu heter du Beatrice. Jag hoppas att du ska trivas med det namnet och du ger signaler till mig om du ogillar ditt namn, tja jag tror ju inte att du kan prata precis! Min mamma heter Marie och vi bor i det torp som hennes familj har bott i flera generationer. Vårt lilla torp heter Björkdalen och ligger 2 mil från Vimmerby men inte så långt ifrån Mjöhult. Min pappa lever inte längre men han hette Tomas, avled 1988 och blev 38 år. Jag har inga syskon och det hade ingen av min föräldrar heller så vi har inga levande släktingar kvar vad vi vet.

 Nog om det, jag är 16 år gammal och gick ut grundskolan för ungefär ett år sedan men jag kom inte in på något gymnasium så jag har jobbat sen dess. Det är inte så att jag inte skulle vilja gå i gymnasiet, utan jag kunde inte komma in på någon linje för mina betyg räckte inte till det tyvärr. Men som tur är har jag klarat mig rätt bra utan en gymnasieutbildning. Tillbaka till mina betyg, jag MÅSTE vara Sveriges sämsta elev! Jag fick G i biologi bara för att jag är snäll, VG i bild för att jag har bra fantasi, VG i svenska och resten IG!  Rektorn på skolan tyckte att jag skulle gå ett idvinduellt program men jag tackade nej för jag känner inte att jag orkar riktigt och det är inte viktigt för mig. Jag har klarat mig bra än så länge och jag har jobbat och fått en bra lön.

Förresten, om en månad reser jag till USA för att......tja till mamma har jag sagt att jag ska arbeta men det ska jag inte! Jag skulle så gärna berätta det för dig, Beatrice men om mamma skulle hitta min bok så så ligger jag risigt till. Om en månad ska jag ta tåget till Arlanda från Nässjö och sedan flyga till  Liverpool. Från Liverpool går färjan till New York som jag kommer vara på i nästan 1 månad. Nu för tiden är det ju inte så vanligt att åka båt över Atlanten utan det är vanligare att flyga men båtresan ingick i delen av mitt äventyr. Ja, så stod det i broshyren 'Detta kommer bli ditt livsäventyr! Vill du hänga med?'.

Det enda som jag är lite orolig för är att de pratar ju engelska där. Som du förstår är jag inte godkänd i engelska men jag förstår ju väldigt mycket ändå och kan göra mig förstådd. Endel av 'äventyret'var engelskalektioner på allas nivå så jag är rätt säker på att jag kommer lära mig något. '

Tillslut visste hon inte vad hon skulle skriva mer och tänkte länge för att avsluta med något  roligt och trevligt åt sin nya dagbok. Fullmånen stod rätt mycket högre över träddtopparna än när hon började skriva, men att blicka ut över skogen gjorde bara hennes ögonlock tyngre.  Så hon strök svanfjädern lätt under näsan igen. Reaktionen var den samma, det kändes som allt gott fyllde henne och gav henne pigghet så hon orkade skriva. Hon skulle precis börja skriva igen men hejdade sig att doppa fjäderspetsen i bläckhornet när hon såg en silverskimrande text glänsa under det hon skrivit. 

'Helena! Du måste gömma mig! Om din mamma hittar mig är din framtid förstörd, jag lovar dig. Du har redan berättat mycket för mig om dina hemligheter i USA! Din mamma skulle aldrig låta dig åka om det inte var för jobb, du är det ända hon har kvar. Göm mig, din farmors bläckhorn och svanfjäder! Lova att inte skriva i mig mer förrän du verkligen måste. Förresten, låt mig ligga längst ner i din resväska tills du har lämnat din mamma! 

Varma ord från din dagbok

PS. Din farmor  kallade mig Beatrice också. Jag älskar det namnet!'