Heartbreak- Noel Flike

3.2||vi är inte sånna||Noel

Jag vågade inte hålla din hand vi är inte sånna som i slutet får varann
-nu kan du få mig så lätt, Håkan Hellström

Jag lyssnar på meddelandet Dante fått av Valter och kommer snabbt upp på fötter. De ska ta de sista proverna nu, proverna som visar hur det ska gå för Elise. Tröttheten är som bortblåst och vi alla springer mot hissen och tycker på alla knappar som tar hissen ner till vår våning. Vi går in i hissen trots att vi egentligen inte får plats allihopa.

Hissen stannar på våningen där hon är efter vad som känns som en evighet. Eftersom att jag var först in i hissen är jag den sista som lämnar den.

Vi tänker springa in i korridoren men sen minns vi hur vi blev tillsagda när vi bara satt ner så vi går istället, snabbt. Vi går fram till den lilla receptionen och frågar om vi får gå in till henne.

-Självklart.

Vi går genom den vita korridoren med några enstaka färglösa tavlor på väggarna. Våra steg ekar genom korridoren och väcker förmodligen de som inte är det.

Vi kommer in i hennes rum, hon ligger där på sängen. Med slangar som går in i händerna, en påse med någon vätska hänger i en ställning, maskiner piper och hon är likblek. Jag går fram och sätter mig på en stol bredvid henne.

-Hej Noel, viskar hon och ler försiktigt. Jag kysser försiktigt hennes handrygg.

De andra står vid väggarna, Ludwig kramar om Valter som gråter mot hans axel. Axel håller om Olivia och Felix gråter. Dante står tyst och ser ut som att han vill säga något, men det gör han inte. Elise börjar långsamt stryka min handrygg vilket får mig att bli lite lugnare.

Det kommer in en sköterska som tar några prover och säger att hon snart ska komma tillbaka med resultaten.

Vi väntar tålmodigt i några minuter innan en maskin belagt pipa. Och vi alla bryter ihop, alla utom Elise som bara fortsätter stryka min handrygg och viskar att allt kommer lösa sig sen.

Dante springer ut i korridoren och ropar att någon måste komma och hjälpa oss. Snart fylls rummet av fem läkare och sköterskor som börjar kolla vad som händer, min blick blir suddig och tårarna rinner.

-Vi verkar inte vara sånna som i slutet får varandra, viskar hon och en tår letar sig ner för min kind.

-Säg inte så, viskar jag tillbaka och hon klämmer till om min hand vilket får mig att le lite.

Men innerst inne tror jag att hon håller med, vi verkar inte vara sånna som i slutet får varandra.

Och snart kanske vår historia tar slut.

-
Epilogen kommer lite senare ikväll :)