Heartbreak- Noel Flike

0.5 ||som jag ser på dig||Noel

Baby tror du han ser på dig som jag ser på dig?
- tror du att han bryr sig, Benjamin Ingrosso & Felix Sandman

Jag halvjoggar upp för stentrappan och lämnar Elise bakom mig. Jag flinar för mig själv, inväntar reaktioner när jag kommer upp till vår korridor.

När jag öppnar dörren trycker sig Valter, Dante och Ludwig förbi mig i dörren. Eller ja Valter trycker sig förbi. De andra två följer efter honom som små hundar.

De kan inte ha sett att jag var jag, då hade de nog stannat för att

"Prata"

Axel står och pratar med nån tjej i vår klass. Hon snurrar en hårslinga runt fingret och skrattar, lägger en hand på hans arm och skrattar ännu mer.

Naturligtvis står de precis vid mitt skåp så jag blir tvungen att harkla mig. Axel vänder sig om och hälsar. Alla hans tankar på tjejen, jag tror hon heter Vilma, verkar vara bortblåsta.

Vilma kastar en mördarblick åt mitt håll, jag ignorerar hennes blick.

-Så det är du och Jannis syrra?

-Jag och Jannis syrra vaddå?

-Är en grej? Hon sov väl hos dig

-Ja det gjorde hon, men ingenting hände

Han ger mig en skeptisk blick.

-Det händer alltid någonting med dig

Jag skrattar kort och tar sedan ut SO-boken ur skåpet. Smäller igen skåpdörren och sätter tillbaka låset på sin plats. Klockan är strax över nio så vi har en halvtimme att göra vad som helst på.

-Olivia, säger jag och kollar på Axel.

-Vad är det med henne?, han vänder sig om och verkar söka med blicken efter henne.

-Ni två igår?

-Aha nej inget hände, vi stack till mig men hon somna direkt

-Är du så dålig?

Han ler ironiskt och börjar gå mot utgången. Jag börjar gå efter. När vi kommit fram till dörren och ska öppna den hinner vi inte göra det innan den öppnas av någon på andra sidan som tycker upp den. Där står tre personer jag helst skulle vilja undvika att prata med just nu.

Valter Janni.

Ludwig Kronstrand.

Dante Lindhe.

Två av dessa tre skulle nog vilja slå ihjäl mig. Den tredje skulle inte tveka att hjälpa till om de gjorde det.

Jag ska gå förbi de när Valter går fram till mig. Ställer sig kanske tjugo centimeter ifrån mig, jag kan känna hans andetag.

-Vad fan har du gjort med Elise?

-Ingenting, säger jag enkelt.

Det är ju sanningen. Ingenting hände.

Tyvärr.