Heartbreak- Noel Flike

1.0||inte bra för varann||Elise

De säger vi är inte bra för varann
- dör för dig, Danny Saucedo

-Hej, muttrar Valter när jag öppnar bildörren och sätter mig bredvid honom. Det är lördag, klockan är strax över tolv och förmiddagen har spenderats hemma hos Olivia.

-Hej, svarar jag medans jag sätter fast säkerhetsbältet och Valter gasar.

-Är du seriöst arg? Frågar jag när han inte säger något på flera minuter.

-Nej

-Jag får ligga med vem jag vill, du har ingen rätt att vara sur på mig.

-Såklart du får, men Noel seriöst?

-Varför är det så dåligt att jag låg med Noel?

-För att han är han

-Och vad ska det betyda?

-Vi har historia

-Vad är det för jävla "historia" ni har som är så hemsk då?, fräser jag.

-Det är inget du behöver bry dig om

-Då behöver du inte bry dig om vem jag har sex med.

-Du vet att du sårar Dante eller hur?, säger han plötsligt och det hugger till lite i hjärtat.

Jag vill inte såra Dante

eller Noel.

-Du kan väl iallafall prata med Dante om hur du känner?

-Okej jag gör det på måndag

-Eller så kan du göra det idag, han kommer vid åtta.

Jag nickar långsamt och biter mig lite i läppen. Jag har alltså drygt åtta timmar på mig att komma fram till hur jag känner. Jag vet innerst inne hur jag tänker. Någonstans långt inne i mitt hjärta vet jag vem jag gillar, men hjärnan fattar långsammare än hjärtat.

Valter fortsätter köra under tystnad. Jag funderar på att berätta om Max. Jag gör inte det. Vad ska Valter göra eller säga som ändrar något.

Det finns inget någon kan göra.

Det finns inget jag kan göra åt att personen jag älskat och hatat kommer tillbaka. Inget som kan ändra det faktum att mitt hjärta slår ett extra slag när jag tänker på honom. Att jag kanske inte har kommit över honom. Att jag inte borde vilja träffa honom, att jag vill träffa honom.

Inget som kan ändra att jag var den som krossades när jag gjorde slut med honom.

Jag är livrädd för Max. Jag behövde Max. Jag kanske fortfarande behöver honom.

Jag vill inte behöva honom.

Valter parkerar utanför vårt hus och går före mig in i huset. Pappa sitter i köket när vi kommer in.

-Hade du det kul igår Elise?

-Mm, säger jag och spänner blicken i Valter som öppnat munnen. Han ska bara vara tyst.

Som tur är säger han ingenting och jag går in på mitt rum samtidigt som Valter försvinner in på sitt.

Halv nio knackar det på dörren. Jag antar att det är Dante "tidsoptimisten" Lindhe som kommer. Jag kan antingen sticka härifrån, komma på en lögn, det vore inte första gången.

Eller

Så kan jag ta tag i "Dante problemet" nu istället för att skjuta upp det.

Det första alternativet känns mycket mer inbjudande. Jag sitter och tänker en stund och ska precis lämna mitt rum för att lämna lägenheten.

Ja jag tänkte sticka.

Men då hörs tre knackningar på min sovrums dörr. Det känns som att mitt hjärta stannar när Dante kommer in.

Vad ska han säga?

Vad ska jag säga?

Hur känner jag?

Gillar jag Noel? Dante? Max?

Nej inte Max. Absolut inte Max.

-Hej, säger han och stänger dörren bakom sig.   Jag viskar ett snabbt hej och han sätter sig på min skrivbordsstol.

-Kan vi snacka?, han tittar på mig. Jag kan inte möta hans blick.

-Ja det kan vi.

-Vad känner du? För mig, för Noel?

-Jag vet inte Dante

-Men du låg med Noel?

-Ja det gjorde jag

-Men du känner ingenting för honom?

-Jag vet inte

Han går fram till sängen och sätter sig bredvid mig. Lägger sin hand på min. Han lägger sina fingrar på min haka och vänder mitt ansikte mot hans. Lutar sig in. Låter sina läppar lätt snudda vid mina. Fjärilarna i magen är där. Fjärilarna som jag förknippar med Noel, nu även Dante.

-När du vet hur du känner vet du vad jag känner, mumlar han mot mina läppar och jag känner hans varma andetag mot mina kalla läppar. Jag kollar snabbt in i hans ögon innan jag tar tag i kragen på hans röda tröja och pressar hans läppar mot mina.

När vi drar ifrån biter jag mig i läppen. Vad fan håller jag på med?

-Det där var någonting och det kände både du och jag, säger han innan han lämnar mitt rum.

Jag lägger mig på ryggen och känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken.

Varför måste känslor vara så jävla svårt?

—
Ett kortare kapitel än vanligt, hoppas ni gillade det ändå.

Dante och Elise? Vi får se...

Ta hand om er!!
<33