Snapes Dotter 2 - Vad Händer?

ÅTTA.

"Eualia!" ropar någon och väcker mig. Jag sätter mig sömnigt upp och kollar runt. Ingen är här. Jag reser mig upp ur sängen. Alla flickor i sovsalen sover fortfarande. 

"Eualia Snape" hör jag igen, nästan som en viskning. Det låter som om rösten kommer nerifrån uppehållsrummet. Jag smyger ut ur sovsalen och stänger dörren. Sen går jag ner för trappan och står i det stora rummet med röda fåtöljer. Jag ser hur den öppna spisen är på och skyndar dit för att släcka den. Men jag ser ett ansikte i flammorna. Någon använder flampulvernätverket. Jag backar bak och sätter mig förskräckt i fåtöljen närmast spisen. Det är ett kvinnoansikte som stirrar på mig. Hon har långt hår uppsatt i en knut och en liten näsa. Jag ser inte hennes färger men jag ser att ögonen är lika stora och runda som mina. Hon ser ut att vara i pappas ålder.

"Vem.. vem är du?" frågar jag försiktigt. Kvinnan ler. Hon har smilgropar, precis som jag.

"Jag heter Emily Wood." svarar kvinnan.

"Var det du som ropade på mig förut?" frågar jag. Hon nickar. "Hur vet du vad jag heter? Jag har aldrig träffat dig förut."

"Jo, det har du." säger Emily lent. 

"När då? Jag minns inte!" säger jag, fortfarande med rädsla i rösten även fast jag börjar slappna av lite.

"Jag vet både vem du och din far är." fortsätter Emily.

"Känner du min pappa?" frågar jag.

"Jag gjorde." säger hon och ser plötsligt ledsen ut.

"Vad menar du? Var ni vänner?" frågar jag. Emily skrattar till, helt utan glädje. Det låter mer som ett sådant skratt man gör när man saknar någon och kommer på hur kul man hade med den personen. 

"Vi var mer än så. Jag var kär i honom." säger hon drömskt. Jag tittar frågande på den helt okända kvinnan i elden framför mig.

"Pappa har aldrig sagt något till mig om en älskarinna." säger jag.

"Det är för att han nog aldrig var kär i mig." 

"Sluta prata i gåtor, Emily. Berätta vem du är och hur du vet om vem jag är!" säger jag, på gränsen till panik.

"Din pappa, Severus Snape, och jag var ett par för sjutton år sedan. Vi var inte särskilt gamla och oförsiktiga. Jag älskade honom med hela mitt hjärta, men han älskade en annan mer än mig. Vi hade varit ihop i ett år och lite mer när vi fick reda på att jag var med barn, och det blev för mycket för honom och han gjorde slut."

"Men? Vad hände med ert barn?"

"Jag kunde inte ta hand om det, så när hon kom gav jag dig till honom." säger hon. "Jag är din mor, Eualia."