Toxic // Dante Lindhe

S J U T T I O N I O

"Dante är det sant?" Mumlar jag och kysser honom på bröstet.

"Ända sedan dagen jag erkände mina känslor för dig har du varit min mening med livet Alida."

Jag ställer mig på tå för att kunna nå hans läppar bättre och pressar dem sedan mot Dantes. Han besvarar kyssen och drar sedan lätt ifrån.

"Låt oss inte bränna våra bacon."

Flinar han och blinkar lätt med ena ögat innan han återgår till att fortsätta laga baconen och nu äggröran också. Jag slår mig ner vid bordet som han sa åt mig att göra. Han sätter sig ner mittemot mig och vi börjar äta av frukosten.

"Hur känner du? För det här?"

Frågar jag och gestikulerar med handen mot min mage. Dante tittar upp på mig och rycker lätt på axlarna.

"Jag hade inte planerat på att bli pappa nu men jag vill inte tvinga dig till att göra något du inte finner okej. Jag kommer inte att lämna dig iallafall, aldrig."

Svarar han och jag ler svagt. Det känns bra att han tar det här helt okej. Iallafall utombords men inombords vet jag inte. Jag visar inte min panik på utsidan, men på insidan skriker jag för jag är så rädd och är verkligen inte alls redo för det här med barn. Abort är inget alternativ, speciellt inte efter att många i min släkt fått missfall när dem så gärna alltid velat ha barn. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till ifall jag fick missfall. Jag skulle bli förstörd trots att jag egentligen inte vill bli gravid nu.

"Varför höll du allt hemligt från mig?"

Frågar jag efter ytterligare några minuter in i frukosten. Jag hade många frågor och trots att vi har det bra igen tror jag det är dags för oss båda att få prata ut med varandra. Dante tittar upp på mig och sväljer maten.

"Jag tänkte först berätta för dig men sedan slog det mig att du kunde vara gravid och jag ville inte riskera att något skulle hända dig eller att du skulle drabbas av någon slags stress. Speciellt inte nu, när du faktiskt är det."

Han tittar osäkert på mig men jag bara ler och nickar. Jag förstår vad han menar och jag antar väll att jag förstår varför han inte berättade trots att jag gärna hade uppskattat det.

"Jag förstår dig och det är ingen fara men när det är såhär allvarliga saker som Teo vill jag gärna att du berättar för mig. Iallafall ytligt."

Säger jag och denna gången är det Dante som nickar. Han tar en försiktig tugga av sin macka och tittar sedan upp på mig igen.

"Förlåt, jag lovar att göra det hädanefter och jag vill att du inte tvivlar på mig när jag säger att jag mer än allt vill sluta. Men efter denna dåliga nyhet kan det ta ett litet tag innan det är helt över. Jag har i princip bara Teo att se upp för framöver. Andra personer också men framförallt honom."

Dante biter sig svagt i läppen och ger ifrån sig en djup suck. Jag lutar mig bakåt i stolen och tuggar smått på min macka.

"Mm." Mumlar jag kort.

"Det finns en sak jag vill ta upp med dig, det var egentligen ett oerhört långt tag sedan detta skedde men saker har kommit emellan och jag har aldrig haft chansen att prata med dig om det. Eller funnit tillfälle till det."

Säger jag samtidigt som jag andas ut. Han tittar på mig och lutar armbågarna mot bordet. Han nickar åt mig att fortsätta vilket jag gör.

"Min nittonårsdag, dagen mitt liv förändrades. Visst låter det sjukt djupt men så är det. Jag kom hem och fick reda på att det låg något på min säng, jag gick upp och fann ett brev från mina föräldrar. Detta brevet skrev dem dagen jag fyllde 15 år. Brevet innehöll inte det jag ville att det skulle innehålla, utan det dem hade skrivit var något jag aldrig anat. Dem skrev en massa om att dem var ledsna över att dem inte fanns här idag. Jag förstod inte vad dem menade och ville inte riktigt ta in det."