Toxic // Dante Lindhe

S E X T I O T R E

Måndag 4 Juni 2018

Jag vet helt ärligt inte hur många minuter vi står här med Dantes mamma framför oss. Hon tittar stumt på oss båda två och vi tittar stumt tillbaka. Ingen vet riktigt vad man ska säga, lite stelt men det är samtidigt förståeligt. Hennes son står framför henne, efter en lång tid utan att ha sett honom.

Hon harklar sig lätt och verkar inte riktigt vilja titta på sin son, så istället tittar hon på mig. Jag ler svagt mot henne och får förvånansvärt leendet besvarat. Det var inte så att jag tvivlade på att hon skulle besvara mitt leende, men i denna situationen vi var i nu så var det inget jag förväntade mig.

"Dante vad gör du här?" Hon säger det en aning chockat och det förvånar mig att den där chocken inte redan lagt sig. Men jag klandrar henne inte, hon har kanske fortfarande inte insett det även fast han stått framför henne i någon minut. Jag kommer väl ihåg att Dante nämnde något om att han inte sett henne på ett år. Vem vet hur man ska tolka det, men tänk då hur längesedan det var han pratade med henne.

"Mamma jag.." Han tar några djupa andetag.

"Jag är här, för att jag behöver prata med dig." Mumlar han och sänker huvudet, jag kramar om hans hand och lägger den lediga om hans överarm för att han ska veta att jag finns här för honom. Hon flackar osäkert med blicken mellan oss båda vilket får mig att osäkert bita mig i läppen.

"Dante jag vet inte. Inte efter allt det du utsatte mig för. Det känns verkligen hemskt att säga det för du är ju trots allt min son. Men jag känner mig inte så trygg i ditt sällskap, inte längre." Det chockar mig, det hon står och säger. Hon känner sig inte trygg i Dantes sällskap, i sin egna sons sällskap. Jag vet inte ifall jag borde yttra mig, eller vänta och se hur Dante hanterar situationen.

"Mamma snälla, jag behöver verkligen prata med dig. Jag behöver säga förlåt." Han säger det lågt, men tillräckligt högt för att vi båda ska kunna höra honom. Hon tittar ännu en gång osäkert på sin son som fortfarande har sin uppmärksamhet i backen. Hon säger inget på några sekunder vilket verkar få Dante att tappa hoppet. Han tittar upp på mig och biter sig lätt i läppen.

"Alida jag sa ju till dig att det inte var en bra idé." Och med det låter Dante sin hand lämna min och han börjar gå ner för verandan och mot bilen. Jag följer inte efter honom, utan vänder mig om mot hans mamma istället.

"Jag förstår att detta inte är lätt för dig, eller Dante men kan du iallafall lyssna på honom? Du anar inte hur mycket han saknar dig och ångrar allt han utsatte dig för. Lyssna och så får du själv avgöra ifall du vill förlåta honom, men han behöver verkligen det här och det tror jag att du också gör. Känner du dig osäker i hans sällskap så ska du veta att jag finns här för dig också, men du... Han har förändrats till det bättre." Säger jag en aning bedjande och möter hennes glänsande blå ögon. Hon tar ett djupt andetag, lägger sin hand på min arm och nickar svagt.

"Kom in." Jag ger henne ett tacksamt leende innan jag går ner mot Dante som står redo vid bilen. Han står med ryggen emot och är beredd att sparka till däcket men jag stoppar honom genom att lägga min hand på hans axel. Han vänder sig hastigt om och lägger direkt armarna om mig. Han öppnar munnen för att säga något men jag hinner före.

"Dante det är dags för dig att lätta på hjärtat." Jag tar tag i hans hand och för med honom upp mot huset igen. Han gör inget motstånd och följer efter mig. Vi kommer in i huset där vi trär av oss våra ytterkläder och blir därefter ledda in till ett stort och vackert vitt kök. Hon sträcker ut armen mot köksbordet omgivet av sex stolar i en gest att vi kan sätta oss ner, så det är precis det vi gör. Hon själv börjar fiffla med något vid köksbänken.