Toxic // Dante Lindhe

F Y R T I O N I O

Onsdag 30 Maj 2018

Under dagarna Dante fick stanna kvar på sjukhuset hade jag inte gjort något annat än att vara med honom, och bara honom. Om man då bortser från skolan han tvingade mig att gå till, som jag gjorde för honom. Under dessa veckor som han varit försvunnen så har jag knappt varit i skolan så jag slank efter i arbetet, så skönt var det ändå att komma tillbaka på spåret.

Idag var dagen han äntligen skulle få bli utskriven och jag var precis klar med skolan. Han har redan blivit utskriven så vi ska bara hämta upp honom. Klockan är nu kvart i tre. Jag stänger igen mitt skåp och trär jackan över axlarna.

"Alida Jolin, vad jag har saknat dig." Jag vrider på min kropp och tittar upp på personen framför mig. En manlig figur med oerhört vackra ansiktsdrag, brunt vackert stylat hår och fina gråa ögon. Xander.

"Ey Xander what the fuck!" Utbrister jag och slänger armarna glatt om vännen jag inte sätt på över ett år. Han kramar mig tillbaka och ler. Xander är en vän jag haft sedan jag var femton år gammal men förra året stack han till USA för ett år off från verkligheten här i Stockholm. Nu är han äntligen tillbaka.

"Men hur fan har du haft det i fucking USA baby?!" Skrattar jag när vi dragit ifrån kramen. Xander tittar ner på mig och instämmer i mitt skratt. Han lägger sina armar i kors och tittar in i mina ögon.

"Alida det är USA vi snackar om, det var så jävla fett." Svarar han med ett leende och jag nickar exalterat som svar. Xander är en av de tre bästa vänner jag har, Nicole och Ludde är de andra två.

"Påväg någonstans? Jag antar att dem två väntar på dig." Säger han och nickar bort mot Noel och Axel. Jag slänger min väska över axeln och vänder mig mot Noel och Axel som väntar på mig vid utgången.

"Ja, min pojkvän blir utskriven från sjukhuset idag så jag ska dra dit nu." Svarar jag, han suckar svagt men ger mig ett genuint leende.

"Pojkvän? Alida vi har en del att snacka om, men hit me up så drar vi ut på en fika någon dag?" Han yttrar meningen nästan som en fråga vilket förvånar mig väldigt mycket. Jag menar vi har känt varandra i flera år, han stack iväg i ett år och det är väll självklart att vi fortfarande är bästa vänner.

"Ja det måste vi verkligen göra Xander, jag har saknat dig. Men vad sägs som imorgon? Klockan kvart över två vid vårt vanliga ställe?" Han nickar samtidigt som han brer ut ett leende på sina läppar.

"Det blir perfekt, vi hörs bästavän." Jag vinkar hejdå med ett leende och styr därefter mina steg bort mot utgången av skolan. Att Xander var tillbaka kändes otroligt bra.

När han för ett år sedan drog till USA var det dem andra två jag var med, inte för att dem var mitt andrahandsval men eftersom att han inte fanns här i Stockholm blev det så. Han ville komma bort från verkligheten och jag accepterade det, vi hördes av lite men inte lika mycket som vi annars brukade göra. Sedan så försvann Ludwig in i skuggorna och jag hörde inte av honom på ett tag vilket resulterade i att jag bara hade Nicole. Även fast dem var mina tre bästa vänner så ingick vi inte i en och samma vänkrets.

Det var liksom jag och Nicole. Jag och Ludwig. Jag och Xander. Visst kunde vi vara med varandra samtidigt men det var inte ofta, iallafall inte med Xander.

"Vem var han du snackade med där borta? Jag har aldrig någonsin sätt den människan förut." Jag skrattar åt Axels ordval och går ut före dem ut från skolans portar.

"Min bästa vän, han har varit i USA i ett år så det är inte så konstigt." Svarar jag och när vi väl kommer fram till bilen slår jag upp bakdörren till bilen och hoppar in. Detsamma gör dem andra två.

"Vad heter han då?" Frågar Noel som samtidigt knäpper fast sitt bälte.

"Xander med X."

"Fett namn."

Bilen stannar upp utanför sjukhuset, jag knäpper upp mitt bälte och hoppar därefter ut från bilen. Dante hade blivit sängliggande och enbart burit på sjukhuskläder men nu hade Axel packat kläder till honom. Ludwig kunde tyvärr inte vara närvarande för han hade en massa plugg.

Framme vid hans rum knackar jag lätt innan jag öppnar upp den. Dante som sitter på sängkanten riktar sin uppmärksamhet mot oss. Han ger oss ett vänligt leende och säger ett hej. Siste man in stänger dörren, vilket är Noel. Jag går fram till Dante och pressar med ett leende mina läppar mot hans.

"Redo att dra från detta skitställe?" Frågar Noel och både min samt Dantes uppmärksamhet riktas mot Noel. Han nickar och hoppar ner från sängkanten.

"Har nog aldrig varit såhär redo förut." Suckar han och tar emot väskan Axel räcker honom. Dante slänger upp kläderna på sängen och börjar så småningom trä på sig dem.

"Det känns som att jag levt under jorden i flera år och nu känns det konstigt att komma tillbaka till verkligheten." Han har sina kläder på sig och är redo att lämna detta sjukhus. Med min hand i hans går vi genom sjukhusets korridorer och ut mot bilen. Då han innan vi kommit blivit utskriven var det bara för oss att gå ut från byggnaden.

"Skola imorgon. Kan inte fatta att jag säger det men det ska bli så skönt, jag har ju missat så otroligt mycket." Jag tittar upp på Dante med ett milt leende och nickar. Det har han, missat mycket alltså.

"Vad hade ni tänkt hitta på nu då?" Jag vet inte riktigt varför Axel tog för givet att vi skulle hitta på något men det får mig att titta upp på Dante igen.

"Hämta kläder och sedan sticka hem till Alida."

Efter ungefär en timme var vi hemma i min lägenhet, för första gången på nästan över en månad. Den var fortfarande ren, tack vare mina bröder.

"Åhh du har äntligen fått dina möbler." Jag nickar och går fram till balkongdörren. Jag öppnar upp den och drar in ett friskt andetag.

"Ja, jag har inte bott här sedan dagen du försvann och har därför bett mina bröder ta hand om lägenheten så länge. Jag kände mig så ensam och klarade inte av det." Han kommer upp bredvid mig och lägger sin ena arm om min midja.

"Det känns inte alls bra att veta hur dåligt du har mått under de senaste veckorna." Han ger ifrån sig en låg suck och pressar sina läppar mjukt mot min tinning.

"Vad förväntar du dig? Du är personen jag älskar över allt annat och att inte veta ifall du lever eller inte. Alltså det är fan inte lätt Dante." Säger jag och lutar mitt huvud mot hans axel.

"Nej jag vet inte vad jag hade gjort ifall du hade varit i den sitsen jag var i." Mumlar han och vi sätter oss ner på stolarna ute på balkongen.

"Älskling du har inte cigg?" Jag nickar och reser mig upp för att ta paketet som fortfarande ligger i fönsterkarmen direkt till höger vid balkongdörren.

Jag tar ut två cigaretter och en tändare innan jag placerar min egna cigarett mellan mina läppar. Jag tänder tändaren och låter mig själv aktivera den, samt Dantes.

"Får jag fråga dig en sak Dante?" Han nickar och drar in ett bloss av cigaretten medan han sträcker på sin kropp.

"Ja självklart, vad är det älskling?" Han söker efter min hand, som snabbt hittar min. Jag tittar med ett leende ner på våra sammanflätade händer innan jag tittar upp på honom igen.

"Jag vet att vi inte varit tillsammans länge men jag känner mig väldigt ensam här och vill därför fråga dig ifall du kanske skulle vilja flytta in med mig? Det behöver inte vara permanent om du inte vill men jag känner mig rätt ensam och älskar ditt sällskap."

"Alida jag skulle mer är gärna vilja bo här med dig."

____________
Rösta och kommentera
Hoppas ni gillade detta kapitel.
Går det för snabbt?
Tycker det e rätt gulligt ahahah <33
Förlåt ifall det finns stavfel ahaha.

Puss på er.

Xoxo dantexlindhe