Toxic // Dante Lindhe

T R E T T I O F E M

Jag sitter där ute på balkongen och känner hur jag egentligen bara stirrar på nästan en och samma punkt hela tiden. Jag fimpar cigaretten och reser mig upp för att gå in i lägenheten igen. Då min säng är den ända platsen i denna lägenheten som är mjuk är det dit jag styr mina steg. Med en långsam rörelse lägger jag mig ner i min säng, under täcket och stänger mina ögonlock.

Jag vet inte hur länge jag ligger i min säng, jag kan inte sova men jag blundar ändå. Jag känner hur en orolig känsla bubblar i magen på mig och jag är ganska säker på att det är på grund av det Dante gör just nu.

16:05

Ingen Dante och det är två timmar sedan skolan slutade. Han sa aldrig hur lång tid det skulle ta men ändå känns något inte rätt.

18:22

Fortfarande ingen Dante.

21:22

Jag börjar känna av att något inte står rätt till så jag tar fram min telefon, går in på mina sms och trycker in på min och Dantes konversation

- Baby vart e du?

Jag hade inte förväntat mig att han skulle svara så snabbt även fast det bara var för tio minuter sedan jag skickade iväg mitt sms.

- Jag kommer snart.

Jag skiter fullständigt i att svara honom och lägger enbart ner telefonen med en hög suck. Jag begraver mitt huvud under mitt täcke och känner hur jag sakta somnar till.

Jag vaknar av hur min telefon inte slutar vibrera, med trötta ögon tar jag upp den och ser att det är Dante som ringer. Jag sveper mitt finger över skärmen och låter min telefon läggas mot örat.

"Hallå baby, är du där?" Hans skakiga röst får en klump att bildas i min hals och hur min oro för Dante börjar växa för varje sekund som går.

"Dante jag är här, vart är du?" Säger jag oroligt.

"Alida, det gör så ont." Vad har hänt nu? Hela min kropp blir till is när han yttrar orden, jag reser på mig ur sängen och ställer mig oroligt vid fönstret i sovrummet.

"Dante berätta för mig vart du är, snälla." Utbrister jag frustrerat och låter min blick vandra ut över området genom fönstret.

"Nej jag vill inte att du ska se mig såhär." Jag slår handen mot fönstret då en slags frustration ersätts av den stora oron jag bildat. Min pojkvän är skadad och han vill inte berätta vart han befinner sig.

"Berätta för mig nu Dante, säg vart du är!" Säger jag högt med oro i rösten och drar frustrerat handen genom håret.

"Fem minuter ifrån dig, vägen mot Ica." Direkt jag hör Ica går jag ut till min hall, trär på mig mina skor och nästintill springer nerför trapporna efter att ha låst dörren.

"Dante jag är där om två." Säger jag, lägger på samtalet, öppnar portdörren och springer mot hållet Ica ligger mot. Jag har nog aldrig sprungit såhär snabbt innan.

Jag stannar andfått upp när jag får syn på en individ som sitter ner på den asfalterade marken en längre bit fram. Jag joggar fram till Dante och sätter mig framför honom.

"Vad fan har du gjort Dante?" Säger jag när jag får syn på hans blodigt blåslagna knogar och blodiga ansikte. Han tittar försiktigt in i mina ögon och jag ser hur hans kinder är våta av tårar. Jag tar försiktigt tag om hans händer och känner hur mina egna tårar sakta men säkert börjar krypa fram.