Blå Världar

minns du

Minns du alla gånger
Som vi blottade oss själva
Med fumlande fingrar,
Stumma av kölden?

Höll hårt i varandra
I isgatornas stad
När vi inte blöder längre,
Finns du ändå kvar?

Minns du den där natten
När jag skar ut mitt hjärta,
Och alla mina rädslor
Blödde ut över ditt golv?

Vi är i olika städer,
Spelar samma musik
Poetiska texter,
Men ingen är unik

Nu ser jag dig i ögonen
Och frågar desperat
Om det kan bli som förut
Svarar du fortfarande ärligt?

Minns du den där gången
När jag föll på grusad is
Och hålet gick igenom
Två lager av tights?

Nål och tråd, jag syr okej,
Med ganska ojämn söm
Lagar kläder mitt i natten,
Vill sy ihop mig själv

Jag säger att jag sover,
Men skriver i mörkret
För det var de som lärde
Oss att alltid döma

Minns du alla tysta nätter,
Öppna ögon, salta tårar?
Vi vill endast hjälpa varandra,
Men vi bara sårar

Jag menar inget illa,
Men vi bara blundar
Vi delar i stillhet
Musik från våra hjärtan

Vi visar konsten i mörker,
Vågar ingen annan gång
Önskar att vi kunde läka
Endast med varandras hjälp

Minns du gången då jag sa
Att jag ville leva i min konst?
Jag håller inte allt jag lovar,
Men försöker gång på gång

Du säger att du vill skrika,
Du säger att du vill drömma
Var gömde de dina drömmar,
Medan du stod och såg på?

Vi sa att vi ville bli fria,
Men vad höll oss tillbaka?
Jag finns kvar här för att drömma
Om hur det kunde vara

//när jag läser det här är den ganska dålig?? men liksom?? den betydde mycket att skriva. och jag tror nästan att den här+en till dikt som inte är klar var nåt slags lock, som jag behövde få loss innan jag kunde fortsätta skriva. det var en massa mer jag funderar ut att jag skulle skriva här, men nu minns jag de inte och det kanske är lika bra.//