Blå Världar

näsblod

Stadens gator är grå och smutsiga
Kunde de någonsin tro att jag
skulle hitta dig här?
Du tuggar på insidan av kinden,
Väger på ena benet

Du har skrubbsår på smalbenet
På ditt vänstra knä finns ett plåster,
Som du klottrat på med tuschpenna

Rött näsblod rinner,
Solfläckade kinder
Tårarna letar sig nedför,
Försöker tvätta bort storstadens damm
Du torkar inte bort dem,
För trots vad de sa
Så är att gråta ingen svaghet för dig

Vi står i gränden
Och du ser på mig
Med så mycket stolthet
Att gudarna skulle böja sig för dig

Tystnaden säger mer
Än flera tusen ord, sa de
Men orden du yttrar med spruckna läppar
Beskriver vem du är
Du skriker att de aldrig någonsin
Kommer komma ikapp dig
Och det finns sådan sanning i dina ord
Och har tystnaden någonsin
kunnat visa det,
Har tystnaden någonsin varit ärlig!?

Mina knän skrapar mot asfalten
När jag säger förlåt, förlåt, förlåt
Och jag ångrar alla gånger
Jag sa till dig
Att du var den ömtåligare av oss

Du har sår på knogarna,
Men ditt hjärta älskar mer
Än någon annan på denna jord

Med baksidan av handen
Torkar du bort näsblodet
Och du ler mot mig,
trots sorgen som härjar inom dig
Du strålar som solen
Inifrån och ut
Som ett stort långfinger i ansiktet
Till alla som någonsin
Kallade dig svag

//jag kände för att skriva nåt långt. och jag har verkligen saknat det. sen blev det här otroligt dåligt, men det är en annan sak//