Kidnapped for love

Det kan inte vara sant..

Kiana

Jag vaknade upp i ett rum utan något fönster. Lampan blinkade och jag låg fastbunden i en säng.

FUCK

Jag slet och slet men såklart. Anton eller Lucas vinner ju alltid -_-.

"Sovit gott"? Såklart Anton skulle vara där.

"Fuck you", sa jag och försökte slita mig loss. Han skrattade och satte sig på sidan av sängen. "Du kommer inte undan denna gången Kiana".

"Vart är Ester"? Jag vred lite på mig. "Oroa dig inte. Jag har tagit hand om henne", han log och smekte mitt hår. "Har du dödat henne"? Jag kollade upp på honom med stora ögon. Han skakade på huvudet.

Phew.

En tår rann ner för min kind. Repen skar in i min hud.

"Gråt inte", han torkade bort tåren och lyfte upp mig i hans famn. "Du är ett jävla monster! Vet du det? Du har inget hjärta"! Jag skrek och slet men of course så kom jag inte loss.

Han satte en tejpbit för min mun och gick upp med mig för trappan. "Ska du vara en snäll eller dum tjej"?

Jag kollade på honom med arga ögon. "Jag hade tänkt ta med dig till doktorn och kolla om det blir en kille eller tjej men jag antar att du är för dryg för det", sa han och la mig i soffan. Jag fick snabbt rädda ögon och tårar rann ner.

"Gråt inte", sa han snabbt och torkade bort de. "Snälla! Jag ska vara snäll"! Jag gjorde så stora ögon jag kunde och gjorde ett sött ansikte.

"Du förtjänar inte det", sa han argt. Jag kollade bort. Jävla han asså. Jag ville verkligen veta vad mitt barn skulle bli! Just då.. Fick jag värsta smärtan..

En smärta jag inte fått på länge.. Den kom från magen. Jag skrek och ramlade ner från soffan. Anton blev helt förskräckt och ringde ambulansen. Han lossade repen och hans ansikte blev bara suddigare och suddigare. Han lyfte upp mig och sa något som jag inte kommer ihåg..

---------------------------------------

Vart är jag?

Jag vaknade upp i ett vitt rum med massor av maskiner runt omkring mig. "Anton"?

"Shh, jag är här", sa han och tog min hand. Jag log lite och förstod att detta var ett sjukhus.

En läkare kom in och höll i ett papper. Hon visade pappret för Anton som såg förskräckt ut och föll en tår. "Det kan inte vara sant".

"Vadå"? Sa jag förskräckt. "Du... Du skulle haft tvillingar.. En av de...", började han.

"En av de vadå"? Jag satte mig upp nästan skrikande.

"En av de är döda.. Du var för smal"... Han snyftade lite och kollade ner på sina skor.

Nej.. Det kan inte vara sant.. Jag hade... Tvillingar... Och en av de är.. Döda... Jag ramlade ner från sängen och skrek och grät. "NEJ! Ni ljuger"! Anton lyfte upp mig i hans famn och tröstade mig. "Nej.. Men jag önskar att vi gjorde det"... Han lyfte ner mig i sängen igen.

"Det finns en risk att det andra barnet dör om du inte börjar äta mera", läkarens röst lät lite sorgsen. "Jag vet vems fel detta är", sa jag och bet mig i läppen. "Vadå"? Läkaren satte sig på sängkanten. "Anton kidnappade mig. Hans brorsa svälte mig", snyftade jag. Läkaren kollade sorgligt på mig och ställde sig upp. Anton kollade också sorgligt på mig och tog tag i min hand. "Allt blir jättebra älskling". Trodde han att jag var dum eller?!

"Vad håller ni på med"?! Skrek jag. "Jag ger er lite tid tillsammans", sa läkaren och satte handklovar på mig vid sänggavlarna.

Wat the fuck

"Släpp mig"! skrek jag och sparkade med fötterna. Hon lämnade rummet och Anton satte sig på sidan. "Jag sa att du var psykiskt sjuk så att du inte skulle rymma", sa han med en halvglad blick. "Jävla dumhuvud", jag slet i händerna men såklart kom jag inte loss.

"Kalla mig inte det", han tog tag i min haka. "Jävla äckel", kallade jag honom. Han tog tag i min haka och..

KYSSTE MIG?!

692 ord<33

-------------------

Heej! Har ett problem med bilder. Det kan tyvärr inte komma några bilder till kapitlen.

Anyways, hoppas att ni gillade kapitlet!

Love u guys <3