Vänskap och så mycket mer (COMPLETED)

8. Sanningen?

Taehung's POV

"Du vet ju att du är adopterad.."

"Ja det vet jag men jag minns inte vad som hände" sa jag och kände sorgen komma fram.

"Föräldrarna, dina RIKTIGA föräldrar gjorde något hemskt mot dig så du kom till ett barnhem" sa mormor och började bli tårögd. "Jag kan inte fatta hur man kan behandla ett barn så"

"Vad var det de gjorde mormor, berätta?!"

"Dina riktiga föräldrar ville... de ville inte ha dig" Jag bara tittade på mormor. Det är klart att de inte ville ha mig... annars hade ju jag aldrig varit i denna situationen?!

"De ansåg att om du skulle bo hos dem så borde du arbeta och om du gjorde något fel så.."

"Så vadå?"

"Så blev de aggressiva och slog dig" sa mormor, hon såg så ledsen ut nu.

"Men jag kommer inte ihåg detta, jag kommer bara ihåg när jag typ springer in i en skog och ramlar och det är mörkt"

"Det är för att det var den sista dagen du var hos dem, efter det så kom polisen och tog din pappa och du kom till barnhem och lite senare till oss" sa mormor och såg lite lättad ut.

"Ingen vet vad som hände den kvällen förutom du men du vägrade säga ett enda ord om vad som hände den kvällen och sen antar jag att chocken fått dig att glömma"

"Ja, så jag ser lite av mina bortglömda minnen i mina drömmar" "Men varför var det bara min pappa som blev gripen?"

"De gjorde båda illegala saker och när din mamma inte klarade av det mer så mördade han henne" Jag spärrade upp ögonen och stirrade, han mördade henne. Hur kan jag inte komma ihåg detta. Jag hade nog ändå inte velat komma ihåg detta men jag är gammal nog att få veta detta. Jag vet inte vad som hände men jag bara kände sorgen komma och började gråta. Jag försökte sluta men det gick inte. Jag lutade huvudet mot mormor och hon gav mig en kram.

"Såja såja, schhh mitt barn det är ok det var längesen"

När jag hade lugnat ner mig så gick jag upp på mitt rum och bara satt där på min säng och stirrade ut i tomma intet. Mormor hade gått och lagt sig och jag satt och lyssande på STIGMA igen.

"I've been hiding it
I tell you something
Just to leave it buried
Now I can't endure it anymore
Why couldn't I say it then
I have been hurting anyway
Really I won't be able to endure it

Now cry
It's only that I'm very sorry towards you
Again, cry because I couldn't protect you

Deeper, deeper, the wound just gets deeper
Like pieces of broken glass that I can't reverse
Deeper, it's just the heart that hurts every day
(You) who was punished in my stead,
You who were only delicate and fragile"

Jag satt och försökte verkligen minnas vad som hände den natten. Jag kan inte ljuga, jag börjar faktiskt bli lite intresserad av vad det var som hände den natten. Den natten som förändrade mitt liv. Den natten då allt blev annorlunda. Jag lade mig ner i sängen och tänkte så hårt jag kunde på 'mardrömmen' och försöker se om jag kan se en fortsättning men det gör jag inte. Jag blir bara tröttare och tröttare och faller snart i en djup sömn.

--------------------------------

Allting är ditt fel!! Det hade inte hänt om du inte var född!!

"Förlåt, förlåt, förlåt.."

------------------------------------

Jag vaknade kallsvettig igen och drog efter andan, denna gången var det lite längre än sist. Jag kunde nästan se personen. Jag steg upp och märkte att det var helt tomt i huset. Jag gick ner och kollade på klockan. "Shit!" Jag skyndade mig upp tog på mig kläderna till skolan, tog med mig väskan och sprang till skolan. Jag hann precis innan skolan började. Jag satte mig andfådd på min plats, de andra satt redan och läraren var på väg in i klassrummet.