Allt förändras.. (The Fooo fanfic)

Kapitel tjugosju ❋

Previously:

Usch, ja jag gråter det är mitt sätt att hantera smärtan, men hur mycket kan man bry sig om man pratar om smink, de gråter ju inte ens? Kände de ens farfar?

...

Onsdagkväll. På söndag fyller Felix 16år och jag måste köpa något till honom. Jag får åka in till stan på fredag. Jag får försöka hitta något då. Återigen somnar jag med Felix armar runt mig, bättre pojkvän finns inte, inte för mig iallafall.

Torsdag. Samhällskunskap, matte, naturkunskap, engelska, idrott. Jag sitter resten av dagen och skriver min engelska essä och en novell om sorg för svenskan. Jag lämnar Felix hus för att gå ut och springa av mig lite och kommer t jag kommer tillbaka är resten av killarna där och spelar FIFA. Jag går upp till hans rum men hör ändå skratten nerifrån, retfulla röster och deras låtsas bråk. Även fast jag Inter nere hos dem blir jag glad av att höra dem. Jag kommer åka hem till Ellen och min lägenhet på måndag efter skolan, Cecilia sa att jag fick stanna om jag ville men jag fick inte åka förens då.

På fredagen så drar jag med mig Felicia till stan för att hitta något åt Felix.

''Vart ska vi gå först?'' frågar jag när vi kliver av bussen.

''Ska vi gå bort mot gallerian så kan vi vara inomhus iallafall?'' säger hon och jag nickar, ute regnar det och är allmänt slaskigt. Som tur är har jag mina svarta skinn Converse så vattnet kommer inte igenom, med jackan är det annorlunda, tygjacka i oktober var nog inte det smartaste men farfar gav mig den, antagligen med hjälp av mamma, i julklapp förra året så det gör inte så mycket.

''Spring!'' tjuter Felicia och fort springer vi över plattan och in mot en av ingångarna till gallerian. Även fast Felicia är äldre än mig kommer vi bra överens, jag har altid varit lite lillgammal av mig, på dagis lekte jag inte mycket utan gick mest omkring och hjälpte andra barn, i lågstadiet tog jag hand om de nya och visade dem runt. Mellanstadiet var annorlunda, jag och Ellen tog över, vi hade ganska mycket respekt, bråkad med Adam gjorde vi ju men ingen sa emot oss förutom han och han misslyckades totalt. Så mobbade var vi inte och inte mobbare heller. Det var i mellanstadiet Emma kom till oss och det var även då vi blev riktigt bra vänner med Carl och Simon, det följde med upp till högstadiet då vi inte var några speciella. Inte mobbade eller så, men folk höll sig borta ändå. Inte för att vi var elaka mot andra men vi kunde om det var så. Carl och Simon var snygga så därför såg folk inte ner på oss heller. Men vi var våran egna bubbla eller vad man ska säga.

''Så var ska vi gå först?'' frågar jag när vi är under tak.

''Här'' svarta hon och pekar på en butik i närheten. Jag nickar och vi går in. Jag går mot killarnas avdelning medan Felicia går mot tjejernas.

Efter en stunds av letande utan att hitta något, seger jag ett par byxor som killarna brukar ha, Svarta med vita och lila små tryck på. Jag håller upp dem men hittar inte rätt storlek så hänger tillbaka dem. Jag går till Felicia och hon håller upp en gul blus, den är söt.

''Fin'' säger jag när jag kommer fram.

''Jag vet inte'' säger hon och biter sig i läppen.

''Prova den då!''

''Okej''

Hon går bort mot provhytterna och jag sätter mig utanför. När hon kommer ut har hon ett leende.

''Jag köper den!'' säger hon och ler större.

''Bra'' svarar jag med ett leende. Så glad över en blus tänker jag och fnissar lite.

Felicia betalt och när vi kommer ut kurrar min mage och någon sekund efter hennes, vi brister ut i gapskratt och hon pekar mot frozen yoghurt och jag nickar.