Allt förändras.. (The Fooo fanfic)

Kapitel Arton ❊

Previously:

Jag går mot receptionen.

''Hejsan'' säger en kvinna i 40års åldern och ler.

''Hej, var ligger Frank Lindberg? Jag gör mitt bästa för att verka trevlig.

''Våning fyra sal åtta'' svarar hon efter att ha kollat upp det på datorn. Jag tackar och går mot hissarna. Trycker på fyran och letar upp sal åtta.

''Farfar?'' Säger jag och knackar.

....

När jag kom in så sov han, jag vill inte väcka honom. Han har ett rum för sig själv, en tv, ett rullbord bredvid sängen och två stolar, en maskin som piper ibland och en stor röd knapp bredvid sängen. En dörr som jag förmodar leder till en toalett.

Jag sätter mig ner på en av stolarna och bara kollar på honom, tänker på allt vi gjort tillsammans.

-Flashback-

''Farfar! Farfar kolla!'' ropar jag och pekar på marken framför mig. Jag är runt 4-5år och vi är vid våran sommarstuga på Öland.

Han kommer fram till och sätter sig på huk.

''Vad fina, vill du ha med dig dem hem?'' frågar han när han ser de små ljusrosa och vita blommorna på marken.

Jag nickar och ler, böjer mig för att plocka upp dem.

Farfar går tillbaka mot stugan och jag springer efter honom, men snubblar i ett hål i marken och ramlar framåt. jag skriker och farfar kommer tillbaka mot mig.

''Hannah? Hur gick det?'' Frågar han och sätter mig i hans knä.

Jag snyftar, min fot gör ont och farfar bär mig tillbaka till huset. Lucas kommer springandes och ställer sig framför oss, han är runt 9år och har fiskat med pappa.

''Kolla Hannah!'' säger han och håller upp en fisk framför mig.

''Fångade du den?'' frågar jag och spärrar upp ögonen.

''Ja!'' Svarar Lucas och ler stort ''vad har hänt?'' frågar han sen när farfar sätter ner mig och jag balanserar på ena foten.

''Ramlade... igen'' svarar jag.

''Oj'' Han kramar mig och hjälper mig in i huset.

''Här'' farfar lindar in min fot i bandage.

Medan min fot läkte så fick jag rida på farfars rygg överallt, tills han åkte hem till Stockholm.

-Nutid-

Jag rycker till av minnet. Det var ungefär 12år sedan. Jag måste erkänna att farfar inte har varit så pigg den senaste tiden. Jag åkte ofta till honom under sommarlovet för att hjälpa till med städning och hundarna. Även fast han inte bott så när mig så står vi varandra nära.

Han blinkar till och öppnar sedan ögonen och kollar på mig.

''Hej Hanni''

''Hej farfar, hur är det'' jag tar hans hand i min.

''Sådär, men du vet, jag klarar mig''

''Jaa.. Vet de vad det är för något?''

''Kanske..''

''Vaddå?''

''De gissar bara Hannah, jag vill inte att du får panik eller oroar dig ännu mer bara för att du får reda på vad det kanske är! okej?''

Jag nickar, dock så kan jag inte lova något. Jag är orolig redan men jag lovar att det finns plats för mer.

''Jo de tror att jag kanske har... Cancer'' Han blundar och mina ögon fyllas med tårar direkt.