One step too late

19 - Ögon som stirrar

@lollooooooooo

@alice_thefooo

@Aborrenn

- Ni är underbara! 

(Och cred till @tonarsroman som hjälpte mig länka dessa profiler, hahaha!)

Bens POV

Efter allt som hände med Andre och Nina, så var stämningen ganska skum. Just nu så åker vi hem, och James är den som kör. Nina och Andre sitter båda i baksätet, långt ifrån varandra. Eller, det är mer Nina som sitter långt ifrån Andre.

Hursomhelst så har Andre sina ögon på Nina, hela tiden. Han stirrar på henne, och jag tror att hon känner sig obekväm utav det. För hon vrider sig och pillar med naglarna Medans hon tittar ut genom fönstret.

Jag känner mig tvingad att bryta den stela tystnaden och bestämmer mig för att vända mig om mot Andre.

- Så, vad gör vi nu? Vårt uppdrag var att hitta och döda Daren, vilket vi gjorde. Så nu då?

Andre bara tittar på mig. Han andas tungt, samtidigt som hans ben hoppar upp och ner.

- Vi får kolla upp vilka som verkligen dog i Darens gäng. Vi vet att Desmond och Daren är döda, men resten av skithögarna är vi tveksamma på. Vissa kanske lever.

- ....och dom ska dödas? Frågar jag, även om jag redan vet svaret.

- Ja, svarar Andre enkelt och bestämt.

Jag sneglar på Nina, men hon sover bara. Jag antar att hon är trött efter allt som har hänt idag, vilket jag förstår.

Under resten av bilturen säger ingen något. Nina sover, James koncentrerar sig på vägen, Andre skriver med någon på sin mobil och jag tittar bara ut genom fönstret.

Bilresan går fortare än vad man trodde, för helt plötsligt är vi hemma igen. James stänger av bilen och hoppar ut. Jag gör samma sak, och låter Andre vara ifred med Nina.

Ninas POV

Jag känner hur två armar ålas runt min trötta kropp. Jag lyfts bort från något som jag tror är ett bilsäte, och ut i den kalla luften. För att stoppa personen som bär mig, så sätter jag min hand ganska slappt på personens kind. Jag öppnar sakta ögonen, för att sedan få se Andre. Han tittar på mig, eller rättare sagt stirrar på mig.

Jag kommer då ihåg att han bär mig, och försöker krångla mig ur hans grepp. När han inte vill släppa mig börjar jag istället att klaga.

- Jag kan gå själv.

- Om Du säger så, säger han då och bara släpper mig. Jag faller ner till marken, men lyckas på något sätt att finna balansen och kan då ställa mig upp.

Jag vänder mig om, och tittar på honom. Jag trodde han skulle flina åt mig bara för att retas, men icke sa Nicke. Hans blick är tom, och axlarna är avslappnade. Han ser helt nonchalant ut, inte en minsta tanke på att jag kan ha gjort illa mig.