One step too late

11 - Spindelfobi, research och obehagliga blickar

Andres POV

Det är tidigt på morgonen. Efter att jag kom tillbaka har ingen sovit, inklusive Nina. Jag 1och Nina sitter i soffan, i vårat rum, medans hon övertalar mig att jag inte får jobba. Jag är tydligen för skadad för det. Men jag måste, för att få The Breakers ur vägen. Någon måste se till att alla uppdrag och planer går som det ska, och det blir utan tvekan jag.

- Vad gjorde du igår egentligen? Frågar Nina, och drar en slinga av sitt hår mellan hennes tunna fingrar.

Jag tittar på henne, med ett kallt ansiktsuttryck. Hon tittar tillbaka, men säger ingenting. Hon vill att jag ska förklara, berätta allt för henne.

- Jag var på ett möte, svarar jag, fortfarande lika kallt. Min blick fastnar på den vita väggen.

- Med vilka? Frågar hon intresserat.

- Några som du inte behöver bry dig om, svarar jag.

- Men varför kom du hem blodig och blåslagen, om det nu bara var ett möte? Frågar Nina, återigen intresserad av svar.

- Det behöver du inte veta! Om jag vill berätta något för dig, så gör jag det. Jag vet vad som är nödvändigt för dig att känna till, svarar jag irriterat, och ställer mig upp.

- Varför? Jag vill faktist veta ifall vi har ännu fler fiender, svarar hon och ställer sig upp, likaså.

- Nina, morrar jag, i tecken på att hon ska sluta och sätta sig ner igen.

- Men... Börjar hon irriterat.

- Enough! Ryter jag, och smäller in henne i väggen. En hand på varje sida av hennes lilla huvud. Nina andas långsamt, men skakigt. Bra, hon är rädd för mig. Hon ska inte tro att hon kan gå runt och förmoda att jag är ofarlig, för det är jag inte.

Men, hon ska inte vara livvrädd för mig. Nina ska veta att jag aldrig medvetet skulle skada henne på något vis alls. Hon är en av dom få jag bryr mig om, kanske till och med den enda. Självklart så bryr jag mig om killarna med, men inte lika starkt som denna tjejen. Hon har i ungefär ett år nu, väckt något i mig. Jag ville förneka det i början, men nu gör det ingenting. För jag vet, att jag varken kan hindra eller förneka känslorna.

Jag lutar mig närmare henne, och byter ut mina händer mot mina armbågar. Jag kan känna hennes hjärta dunka mot hennes bröst, som slår mot mitt bröst. Ninas armar är som fastklistrade mot väggen, och vägrar flytta på sig. Jag böjer mitt huvud ner mot hennes axel, och vilar mitt huvud. Ninas högra hand dras till mitt hår, och gräver ner den. Hon rör handen i små enkla rörelser medans hennes vänstra arm är runt min rygg. Hon drar min kropp närmare hennes. Jag förflyttar mitt huvud till hennes ansikte, och hon tittar ner på mina läppar. Sedan lägger hon armarna runt min nacke. Jag ler, och hon ler svagt med.

- Don't destroy this moment Andrew, säger hon tyst åt mig.

- I don't know what you're talking about sweetheart, säger jag så oskyldigt jag kan.

- Oh, I know you are fully aware of what I mean.

Jag ler bara ännu mer, och slänger ner henne på soffan. Hon ligger under mig, medans våra pannan är millimeter ifrån varandra. Hon rynkar på ögonbrynen, och lutar sig sedan fram för att kyssa mig. Hennes händer är placerade på gränsen till mina axlar, vid armarna. Precis när hon kysser mig, knackar det på dörren. Vi ignorerar det, och forsätter. Sedan blir knackningarna intensivare, och jag avbryter kyssarna. Jag vänder mig om, och ryter irriterat mot dörren.

- What is it? Frågar jag, utan att undra vem det är.

Dörren öppnas, och Ben sticker in sitt huvud. När han ser oss, flyger hans ögon öppna. Han förväntade sig nog inte detta. Jag känner hur Nina gömmer sig bakom min axel, och är förmodligen illröd i ansiktet just nu.