Park Jimins Sister [BTS Fanfic]

Del 2

- Hyemi? Säger någon.

Jag känner igen rösten. Jag känner att mina kinder hettar upp. Rösten tillhör min crush. Som jag haft sedan dagis.

Jag tittar upp och möter hans blick. Framför mig står Jeon Jungkook. Jag kan inte hindra mig själv från att tänka att han ser så snygg ut i den nya skoluniformen.

- Varför sitter du här? Det är ju invigning av den nya idrottshallen! Alla ska vara där, rektorn ska prata och sånt! Säger Jungkook och ler sitt charmiga leende.

- J-jag visste inte... Säger jag lite generat.

- Jag skulle hämta lite saker åt rektorn i klassrummet här bredvid. Men eftersom du är här så kanske du vill gå med mig till idrottshallen? Frågar Jungkook mig.

Jag är så förvånad. Att han ens kom ihåg mitt namn. Men att han vill gå med mig.

- J-javisst! Säger jag och ställer mig upp och borstar av osynligt dam från den svarta kjolen.

Vi var båda tysta hela vägen till idrottshallen. Väl där så försvinner Jungkook iväg och jag letar med blicken längs läktarna för att hitta Jimin.

Jag ser han sitta med några av sina kompisar. Nej tack. Jag orkar inte idag. Jag sätter mig på en ledig plats och väntar på att rektorn ska hålla tal.

Plötsligt känner jag hur någon sätter sig bredvid mig. Jag vänder på huvudet och ser Jimin.

- Jiminie? Varför sitter du inte med..

- Såg dig sitta ensam. Tyst nu, rektorn ska prata!! Säger Jimin.

När rektorn har pratat färdigt så går alla mot sina lektioner. Jag går bredvid Jimin. Han ser sur ut. Kanske pågrund av vad som står på mitt schema och inte hans.

- Det är orättvist att du ska ha håltimme nu! Säger han när vi kommit ut ur idrottshallen.

Jag bara ler och vinkar lite lätt när jag går mot skolans källare. Där finns det rum man kan öva till exempel dans eller instrument eller sång. Jag går mot sal 3, där det finns ett piano. Jag går in och stänger efter mig. Andas in lukten av trä och lavendel.

Jag sätter mig vid pianot och drar fjäderlätt mina fingertoppar över tangenterna. Inte ett ljud hörs. Ingen vet att jag kan spela piano. Men jag har, på varje håltimme, i 5 år, smygtränat.

Försiktigt placerar jag ut mina fingrar över svarta och vita tangenter. Jag tar ett ackord. Funderar på vilken låt jag ska spela.

Jag kommer inte på någon bra, så jag låter mina fingrar välja själva. Dom börjar spela introt till låten dom jag själv skriver, eller försöker iallafall.

Jag har inte hunnit skriva klart hela, men intro, vers och en liten bit av en brygga har vuxit fram. Medans jag spelar får jag en känsla av att någon tittar på mig. När jag spelar så långt jag hunnit skriva så slutar jag och plötsligt hörs en liten applåd bakom mig.

Jag slutar, ställer mig upp och vänder mig om och där, en bit bakom mig, står han, Jungkook.