Maya Scar och Natt Fängelset

Percy har skaffat en talang

Det första jag tänkte på när jag såg ögonen var: Se till att få en hård knytnöve mitt emellan dem.
Så ja. Det var som en reflex. Det är svårt att styra.
Men det visar sig att flickan (jag antog det) hade också bra reflexer och backade undan så att min hand missade med en halv centimeter.

" Vad håller du på med?!" Väste hon " Vi är här för att rädda er!"

Vad sa hon nyss? Sa hon rädda eller att hon skulle grädda oss?

" Va?" Sa Percy som också verkade ha hört fel.
Tjejen himlade med ögonen.
" Vi ska hjälpa er att ta er härifrån, idioter." sa tjejen en smula irriterat och himlade med ögonen mot mig.

Jag la armarna i kors och kände att jag inte gillade den här tjejen. Om hon kallade mig idiot igen så skulle jag se till att smocka henne i ansiktet innan hon hann backa. Jag har absolut full koll på min aggressioner (lite sarkasm).

" Jaha, och vem tror du att du är då? " frågade jag istället.
" Vi sparar det där till senare. " svarade hon och borrade ihop ögonbrynen.
" Ja tack, och kan ni skynda på? Vem som helst kan se oss om vi står parkerade här." Sa en annan röst som jag inte såg eftersom att fönstret inte var särsklit stort alls.

Tjejen nickade.
Hon tog fram något och jag kunde höra hur hon drog någonting längs ytterväggarna i form av en kvadrat.

" Det är bäst att ni backar lite nu. " sa hon och började läsa ur en rulle på ett språk aldrig hört förut, men ändå så uppfattade jag några ord.

Det gick en, två, tre sekunder innan den del av stenväggen som var innanför kvadraten exploderade.
Percy och jag stirrade chockat på henne.
" Magi. " svarade hon som om det var helt normalt.
Percy och jag fortsatte att stirra.
" Men skynda på nu!" Sa den andra rösten som jag nu såg.

Det var en kille som såg ut att vara mellan 1 till 3 år äldre än mig. På huvudet hade han en stor rastamössa och under den så stack det fram tussar av lockigt brunt hår. Lite här och var hade han små finnar i ansiktet och på hakan fanns det några fjun.

" Grover har rätt. Hoppa in i båten och håll tyst så att vi inte blir upptäckta. " sa flickan och knuffade ner mig i båten.
Jag gillade inte den här flickan.

När vi alla var i båten så började Grover, han med rastamössan, ro det snabbaste han kunde.
Det ända som hördes var årorna som plaskade ner i vattnet och for upp igen. Det blev en pinsam tystnad.

Jag kände mig obekväm och stirrade mot hålet i väggen som flickan hade skapat. Det var skönt att få vara ute därifrån, men hur visste vi inte att dessa människor ville oss lika ont?
Nyx palats försvann långsamt ur sikte  och vi var helt omringade av vatten. Jag trummade nervöst med fingrarna mot knät.

" Vilka är ni?" Frågade Percy och avbröt därför tystnaden.
" Jag heter Annabeth Chase och det här är Grover Underwood. " svarade flickan och nickade mot Grover " Vi ska ta er till ett säkert ställe. "
" Säkert ställe?" Muttrade jag.
Annabeth vände sig mot mig.
" Ja. Ett säckert ställe för sånna som vi. " sa hon lite osäkert och sneglade på Grover. Han nickade.
" Okej. Det här kommer säkert få er att bli lite...eh galna men...eh...antikens gudar existerar fortfarande. " Annabeth förväntade nog sig att vi skulle vara i chock men vi visste ju redan om det.
" Det vet vi. " svarade Percy.
" Hur...?" Annabeth verkade vara den förvirrade nu.
Jag himlade med ögonen.
" Vad tror du?! Vi var fast nere bland fängelsehålor med en gudinna och hennes monsterbarn som övervakade oss hela tiden. Ni kommer hit och räddar oss och tror att vi är korkade? Ha! Håll käften. " fnös jag.

Det verkade vara droppen för Annabeth. Hon ställde sig upp i båten och klampade över bort till mig så att den vinglade.
" Passa dig. Du må vara smart, men jag vet bättre, tro mig. " väste hon och tillbaka till den plats hon suttit på förut.

Percy kasta en irriterad blick på mis som sa typ Maya du är så himla barnslig ta det lite chill nu mannen.
Jag vet, mannen.

" Iallafall, så vet vi att de grekiska gudarna existerar och att vi är så kallade halv gudar. " sa Percy.
" Det är bra och..." sa Annabeth men jag avbröt henne.
" Vänta vänta vänta! Du sa att ni skulle föra oss till ett säckert ställe för sånna som vi, betyder det att ni har också en gudlig förälder? " frågade jag nyfiket.
Annabeth nickade nu och såg nästan ivrig ut.
" Exakt. Ni har inte blivit erkända av eran förälder men det här jag, så jag vet vem min mamma är. "
" Vem är det då? "
" Athena, krigs och visdoms gudinnan. " svarade hon och rätade på ryggen så att hennes blonda lockiga hår föll ner på ryggen.
" Vem är din förälder då? " frågade Percy Grover.

Grover log och skakade på huvudet.
" Jag är en satyr. Hälften människa, hälften get. " sa han som om det var fullt normalt.
Det var då jag la märkte till hans lurviga ben med klöver längst ner. Jag tänkte inte ens ifrågasätta det.
Grover fortsatte att ro men det gick långsammare nu.
Annabeth såg nervös ut.
" Grover, ro lite fortare!" Sa hon.
" Jag försöker. " pustade han.
Percy bet sig i läppen.
" Låt mig ta över."
" Åh, nej det är lugnt. " svarade Grover och log försiktigt.
" Strunt prat." Sa Percy och ryckte åt sig årorna.
" Men du vet ju inte ens vilket håll vi ska mot!" Protesterade Grover.
" Vilket håll ska vi då?"
" Söder. Du kör öster. " muttrade satyren och kikade på en kompass " Här, titta. "
Men Percy bara ändrade riktning utan att kasta en blick på kompassen. Fort rodde han också. Omänskligt fort. För fort om du frågar mig.

Annabeth satt och grubblade över någonting samtidigt som hon kastade misstänksamma blickar mot Percy som inte ens verkade anfådd.
" Skumt. " mumlade jag.
" Mycket skumt. " mumlade Annabeth tillbaka.
" Mycket mega skumt. " mumlade jag igen.

Jag minns inte mycket mer för att jag kom in i en djup sömn utan några skumma drömmar.
När jag sen vaknade var det antingen för att solen började gå upp eller för att Grover spelade ganska dåligt på en pipa.
Percy rodde fortfarande lika snabbt och verkade tycka att det var hur kul som helst. Annabeth sov med huvudet hängandes över kantens båt så att det såg ut som hon skulle knäcka nacken. Men det gjorde hon inte för att jag väckte henne genom att börja skrika.

" Land där borta! " skrek jag och pekade mot något som liknade ett sund.
" Tjoho! Vi är framme alla oskadda!" Sa Grover och med händerna uppe i luften.
Annabeth blinkade till och började skratta sen också.
" Kan du ro ännu fortare Percy?" Frågade hon.
" Det är klart jag kan. " fnös han.

Med en gång var vi framme vid stranden.
Annabeth ställde sig ner på sanden, blundade och tog ett djupt andetag.
Sen vände hon sig mot mig och Percy.
" Välkomna till Halvblodslägret. "