Nyx vill inte dela med sig av sina Big Mac's

137 10 1
                                    

Percys näsa ville inte sluta blöda. Antingen så var det fel på hans näsa (för att jag kanske råkade smocka honom), eller så petade han sig väldigt ofta i den så att det skulle börja blöda eller för att få mig att få dåligt samvet. Vilket jag självklart inte fick.

Vi försökte sitta så långt bort ifrån varandra som möjligt, jag satt i ena hörnet och han i andra. Fast det gick egentligen inte att sitta med mycket mellanrum emellan oss, med tanke på att cellen var väldigt liten.

Percy satt vid hörnet närmast fönstret där det åtminstone sipprade in lite ljus.
Ni tror säkert att jag blev lite irriterad för att han fick ljuset, men nej. Jag har ingenting emot lite mörker, det smälter bara in med min personlighet. Sorgligt men sant.

Jag satt fingrade med trådarna från hålen på mina svarta jeans när Percy sa från ingenstans.
" Jag är hungrig. "
Jag tittade upp från mitt knä mot Percy.
" Det är inte jag. " svarade jag sarkastiskt.
" Maya vi måste få mat på något sätt." sa Percy som om det inte vore självklart.

Jag himlade med ögonen. Vid ett sånt här tillfälle tror man kanske att jag skulle börja skälla ut honom, men det gjorde jag inte. Jag var inte på bråkhumör och min mun vattnade av tanken på en stor fet onyttig hamburgare.

Jag ställde mig upp.
" Tror du att vår kära nattgudinna vill ge oss en pizza? " frågade jag sarkastiskt.

Jag tror att Percy ignorerade sarkasmen i min röst och bankade på väggen som hade öppnats sig när vi blev inkastade.
" Hörru Nyx! " ropade han "Det skulle väl inte göra någonting om du beställde några Big Mac's från till oss?"
Jag väntade mig inget svar, men det fick vi.
" Äh, håll käften! Mc'Donalds bara till mig! " hörde vi Nyx's röst eka i rummet.

" Jaha, det var värt ett försök. " muttrade Percy och ryckte på axlarna. 

Jag bet mig i läppen, men kom ihåg att den ska man inte äta.

Jag satte mig vid hörnet igen och stoppade händerna i fickan för att se om jag hade några minttabletter. Det hade jag inte. Men jag kände något i fickan iallafall, något gjort av metall.
Jag drog ut handen och såg att jag höll i en sked.
Jag rynkade pannan och undrade vad fan gör den där skeden i min ficka?!
Då minns jag:

Dagen jag vi blev skickade till rektorn åt vid frukost och jag stoppade ner skeden i fickan.
Jag suckade. Den skulle ändå inte vara till någon nytta.

Det fanns kvar lite torkad yoghurt på den.
Det här kanske låter äckligt, men jag var väldigt hungrig. Jag stoppade skeden i munnen och kände smaken av sur yoghurt. Jag drog ut skeden och gjorde en grimas. Men jag stoppade ändå in den igen. Men den här gången smakade det inte gammal fil. Tomatsoppa med makaroner.

Först trodde jag bara att jag inbillade mig av smaken av mat, för det har hänt innan. Men jag spottade ut en makaron för att få vara säker och visst var den äkta.

" Percy! Jag-jag äter! " utbrast jag. Konstig mening. Jag vet.
Percy tittade upp från sitt hörn.
" Öh...okej. " svarade han och trodde säkert att jag var helt knäpp.
" Här. " jag gick fram till honom och gav skeden "Du behöver det också. "

Han höjde ena ögonbrynet mot och ryckte på axlarna.

Vi både njöt av maten och åt mer än vad vi egentligen orkade. Skeden verkade vara magisk på något sätt. Jag vet inte hur, men det var den, maten tog aldrig slut.

Jag sov middag/frukost/lunch (jag hade ingen aning hur mycket klockan var) en stund och drömde en fredlig dröm.

När jag vaknade lyste det från hålet i väggen. Jag antog att det var dag. Och jag antog också att nu hade Nyx inte mycket makt, utan det hade hennes dotter Hemera, dagens gudinna.

Percy var vaken, han satt och pillade på väggen.
" Godmorgon. " sa jag.
" Du har sovit länge. " sa han och flinade "Då kan du hjälpa mig med ett problem
" Jaha?"
" Du vet, vi åt mat för ett tag sen.."

Han behövde inte sluta meningen jag förstod exakt.
Om du inte gjorde det så här kommer förklaring: Efter att man har ätit mycket brukar man bli puder-på-näsan-nödig, och eftersom att jag knappt förstod var jag själv sa så betyder det också att man vill sitta och ta en shit.

Jag rodnade.
"Öh...jag antar att vi bara har ett val. " svarade jag och pekade mot fönstret.
Percys kinder verkade också hetta.

Han ställde sig på bänken och tittade ut genom fönstret.
" Det finns bara vatten där ute. " sa han.
" Jamen dåså. Bajsa på. " svarade jag.

Det behöver vi nog faktiskt inte gå in på detalj, har jag rätt.

Jag låg på golvet och dagdrömde om min pappa och jag när Percy avbröt mig.
" Jag vet vad vi kan göra. " sa han.
Jag satte mig upp irriterad.
" Jaha?"
" Vi kan väl se oss lite omkring här. "
"Jaha?"
" För du vill väl inte stanna hör länge till?"
En sak jag aldrig kommer förstå är att VARFÖR SKA ALLA FRÅGA SÅ SJÄLVKLARA FRÅGOR?!

Vi började pilla omkring här och där. Från början hittade vi inget, några tändstickstumpar bara med det hade vi ingen nytta av ändå.

Jag sökte på taket nu och då fann jag något. I ett litet hörn stod det något jag inte borde ha kunnat läsa, något som bara borde ha varit ett mysterium. Något som min dyslexi inte borde ha förstått. Men jag förstod ändå. I gammalgrekiska bokstäver stod ordet "Fasorna" inristat.

Maya Scar och Natt FängelsetWhere stories live. Discover now