Maya Scar och Natt Fängelset

Natt Fängelset

När jag tänker tillbaka så var det som hände innan vi kom till cellen nästan värre.
Jag hade huvudvärk av alla monstren jag sett, att just träffat en gudinna, fått höra att min pappa hade blivit mördad och av att blivit kallad halvblod för många gånger.

Vad menade de med halvblod? Halv amerikan och halv japan? Knappast. Percy blev ju också kallad halvblod. Och så förresten var jag ändå något mer än japan och amerikan.

" Maya? " frågade Percy "Mår du bra?"
Jag antar att jag hade sett alldeles blek och förvirrad ut. Men det var väl inte konstigt. Tanken gjorde mig irriterad och sur.
" Det är klart jag inte mår! " fräste jag "Min ända förälder som betytt något för mig är död! "
Percy blinkade till, säkert förvånad av mitt svar.
" Maya, förlåt. Jag menade inte...jag är också helt svarslös, båda vi är det. " förklarade han.

Vid det här laget hade jag säkert fått PMS eller nått för jag blev sur för minsta lilla sak.
" Varför säger du 'Maya' i varenda mening?! Det är rätt drygt, fattar du väl?" Sa jag. Helbarnsligt.
" Alltså Maya..." började Percy men jag avbröt honom.
" Nu var du där igen! Ska jag säga Percy hela tiden? Fast vänta...din personlighet är mer slemmig så Sjögräshjärna passar mycket bättre och..." jag tystnade.

Det hade blivit mörkare i cellen. Jag kunde fortsätta se okej, men det låg som en osynlig tunn gas av spänning i luften.
" Percy? " sa jag "Känner du?"
" Ja, det gör jag." Svarade han "Men jag ser inte ett smack! "
Det var då jag märkte att hans ögon var helt upp spärrade medans hans hander trevade sig framför honom.

Jag himlade med ögonen.
" Så mörkt är det inte. "
" Det är inte läge för skämt, Maya! Jag ser inte ens mörket! " Percy darrade på rösten och jag hörde att han inte ljög.

Jag rynkade pannan. Jag hade alltid haft bra mörkerseende, men jag visste inte att jag hade så bra.

Percy började flämta och jag såg att han verkade ha panik.
Jag grep hans trevande händer. Han gav ut ett litet pip.
" Percy. Ta det lugnt. " sa jag med min mjukaste röst, och då låter jag som en katt som gnäller.
" Jag...jag kan inte..." flämtade han.
Då började jag också få panik. Hur fick man någon annan att sluta panika, om det nu är ett ord? Jag visste ett sätt, men det var ett sliskigt sätt jag inte ville prova (och som knappast skule funka).

Jag hade nog aldrig känt mig så hjälplös i hela mitt liv. Det ända jag kunde göra var att prata lugnt med Percy och det hjälpte knappast mycket.
Hela hans ögon var vita, förutom hålet i pupillen, vilket var väldigt skrämmande.

Jag var väldigt förvirrad. Varför var jag immun mot det hemska mörkret som Percy led av?

" Jag ser...!" Percy babblade om brinnade byggnader och stinkande styvpappor.
Jag drog den slutsatsen att han såg saker han varit med om.

Efter ca 1 timme blev han tyst.
" Percy? " viskade jag.
" M-Maya? Vad...vad hände? " hans ögon fick långsamt tillbaka sin havsgröna färg.
" Det var på tiden. " muttrade jag, även fast jag var så lättad att han hade fått förståndet tillbaka.
" Jag såg..." Percy kollade ner på sina händer och jag insåg att jag fortfarande höll i dem.

Jag släppte dem snabbt, men Percy rodnade redan.

" Jaha. Få se nu om du har kvar det lilla vett du hade. Berätta vad som hände. " sa jag och gjorde en gest med handen som sa åt honom att börja.

Percy beskrev ganska dåligt om vad han just hade varit med om, det förstår jag, han hade ju varit helt borta. Men vad jag inte fattar är att han minns tydligt när jag grep hans händer och han pep till.

" På gick allt det här i en timme? " frågade Percy och kliade sig i nacken.
Jag nickade dystert.
" Jag tror det. Jag har ingen klocka. "

Jag satte mig på kanten av väggen, som fungerade bra som bänk. Percy satte sig bredvid mig.
Jag vet inte om det var tanken att jag skulle se, men Percy tvekade och sedan la handen runt mina axlar. Om det varit ett annat tillfälle skulle jag kanske (som vanligt) ha smockat honom, men inte nu.

" Du Maya. " sa han efter en stund.
Jag vände ansiktet mot honom.
" Jag tror att jag förkänar en förklaring. " sa han.

Jag suckade. Hur mycket jag än hatade det så hade han rätt.

" Som jag sa för...ett tag sen"  jag hade ingen aning om hur länge vi hade varit här "så har jag aldrig träffat min mamma. Det var bara pappa och jag, speciellt eftersom att jag aldrig fick några vänner. Det gjorde oss väldigt nära. Pappa och jag lekte tillsammans, såg på roliga filmer och..." jag gjorde en paus och försökte hindra tårarna " Och sen en dag för sex år sen så behövde min pappa åka bort någonstans..."

Jag berättade hur jag hade hamnat på Minerva Boarding School och vad alla strecken på min vägg betydde.

Percy var en bra lyssnare. Han avbröt mig aldrig utan bara nickade av ingen anledning på vissa ställen.

" Så när jag fick veta att det var Nyxs män som tagit honom och..." jag klarade inte mer.

Percy flyttade sig närmare mig, som tröst tror jag.

Jag grät inte. Men jag hade ändå ont i hjärtat och jag kände mig torterad. Jag började få klaustrofobi av den där jävla cellen och det verkade Percy också få.

Plötsligt fick extremt mycket deja vu och jag kom ihåg att jag sett allt det här innan.
På en halv sekumd stod jag upp.
" Målningen! " flämtade jag.

Kvällen då vi vandaliserat Alyssas och Sarahs garderob hade jag ritat medans Percy duschade.
Hur kunde jag ha glömt att tänka på det? De två personerna på bilden var Percy och jag!

" Vad? " frågade Percy.
" Jag...uh, du minns väl kvällen då vi förstörde Sarahs och Alyssas kläder? Den kvällen när du duschade så målade jag..." började jag men blev avbruten. ,
" Är du en konstnär? " frågade Percy.
" Byt inte samtalsämne! " fräste jag och förklarade då bilden.

" Så då visste att allt det här skulle hända? " mumlade Percy.
" Det klart jag inte visste! Jag är inte synsk! " snäste jag.
" Men hur förklarar du det du nyss förklarade då? " fräste Percy.

Jag slog ut med armarna och suckade irriterat.
" Tror du att jag vill vara här?! Tror du att jag ville förlora det lilla hopp jag hade om min pappa?! Tror du att jag verkligen visste att de grekiska gudarna existerade?!" skrek jag.
" Håll käften, Maya! Du är inte den ända som har haft det dåligt i livet! Din pappa är död, ja visst tråkigt, men du har inte träffat honom i flera år och grinar för honom?! Jag har aldrig ens träffat min pappa! " skrek till Percy till mig.

Det var droppen.
Visst, han hade aldrig träffat sin pappa, men han hade åtminstone en mamma som tyckte om honom. Det hade jag aldrig haft.
Men det var ändå droppen.

Jag hoppade på honom och (äntligen) så smockade jag honom i ansikte.
Jag drog undan min knytnäve och såg att han blödde näsblod. Jag tittade upp och stirrade in i Percys gröna ögon.
" Du...du är helt galen, Alyssa kanske hade rätt. " flämtade Percy.
Jag satte mig ner i den mörkaste delen av rummet.
" Tycker du? " frågade jag och försökte låta förvånad "Vet du, det tycker jag med. "