Sarah

Kapitel 3

Min grupp blev aldrig lämnad ifred. Alltid sprang det hit tjejer för att prata med Gustaf (vilket visade sig vara den killen som alla tjejer cirkulerade kring). Jonatan å andra sidan är inte lika intresserad av all uppmärksamhet han får. Han knuffar mest på Gustaf och är allmänt högljudd. Dem är nog bra vänner antar jag.

Vi fick vår historiska gubbe, men vad han har gjort har jag ingen aning om, bara att det handlade om ett krig. Varken Jonatan eller Gustaf verkar vara några ljushuvuden heller. Allt dem spenderar lektionen till är att snacka med tjejer, och ge mig nedlåtande blickar såklart. Typ vem tror du att du är eller något i den stilen.

Framme vid katedern står den tysta tjejen, Alice. Hon bläddrar igenom några anteckningar, som om hon gjorde allt arbete själv. Jag reser mig upp, och ingen verkar bry sig om mig, så jag går fram i klassrummet till henne. När Alice får syn på mig tittar hon ner snabbt och börjar samla ihop sina papper.

- Hej!

säger jag. Hon tittar inte upp.

- Alice var det va?

Hon reagerade vid ljudet av hennes namn, men inte tillräckligt för att titta upp.

- Ska jag hjälpa dig med det där?

frågar jag. Hon fortsätter att plocka ihop sina papper utan att se på mig. Jag tittar runt i rummet, för att se om hon döljer sig för någon, men ingen kollar hit. Just när jag vänder mig mot henne igen vänder hon sig åt mitt håll, så vi krockar. Hon snubblar till, då hon är mycket mindre än mig, och alla hennes papper sprids över golvet.

- OOOO! SÅG NI?

hör jag någon skrika. Gustaf.

- Vad?

Det var Veronica.

- Den nya tjejen slog till nörden ju!

- På riktigt?

- Jag såg det själv!!!

Jag slog inte till henne! Tänkte jag. Veronica tittar på mig med en förvånad blick, och just som jag skulle förklara mig möts jag av det konstigaste hittills. Hela klassen jublar. Åt mig? Jag ser mig omkring, för att leta efter Alice, men hon har försvunnit.