37 - Felix

4.4K 57 1
                                    

Hur mår du?
asbra

Alarmet var inställt på 07.00 nästa morgon. Jag hade somnat i en konstig position så min nacke gjorde jävligt ont. Helvete.

Efter mamma och pappa äntligen slutat skrika på varandra igår kväll så somnade Line, och även jag. Dock så vaknade jag vid ett inatt, och förflyttade mig till mitt eget rum för att sova resten av natten där.

Jag drog på mig en Ralph Lauren-hoodie och svarta skinny jeans, drog på mig luvan och gick ner till köket för att ta något lätt till frukost. Mamma satt vid köksbordet, hon hade som vanligt höga klackar, hår med någon komplicerad uppsättning och knälång åtsittande kjol med blus. Såna kläder ett bra betalande jobb som hennes krävde.

"Godmorgon." sa hon på ett ovanligt muntert sätt. Eller så kanske det bara var en lögn, som alltid.

"Godmorgon." sa jag muttrandes tillbaka. Det var den konstanta tonen jag hade gentemot mina föräldrar.

"Kolla här, vad jag hittade åt dig. Snygg, va?" Mamma vände datorskärmen mot mig och visade mig en bild på en Daniel Wellington-klocka, med ett svart läderband runt. "Jag vet att du redan har tre olika band, men den här är ju något extra. Och klockan är ju snygg den också!"

Jag himlade med ögonen. De gjorde alltid såhär, alltid efter ett bråk, speciellt när de visste att vi barn hade hört dem bråka. Försökte kompensera det med dyra prylar.

"Vad säger du, Felix? Ska jag beställa?"

Jag ryckte på axlarna. "Kan du väl." Jag tog ett äpple ur fruktskålen och gick. Jag tänkte inte sitta där med henne och lyssna på hennes falska muntra ton.

Så jag gick mot bussen, gick in i skolan, lät timme efter timme gå, låtsades som om allt var som det alltid var, låtsades att allt var bra, tills sista lektionen var slut och jag gick hem igen.

Det kändes som om dagarna bara gick, dag efter dag. När mamma och pappa gick igenom en dålig period kändes det som jag bara väntade på att allt skulle gå över. Jag lät timmarna gå och timmarna kändes som år.

På väg mot dörrarna i skolan stötte jag ihop med den där jäveln Omar, som bara flinade och gav mig ett "sorry" innan han stack iväg efter Michelle igen.

Timmarna gick, jag satt i mitt rum och pluggade för ett svenskaprov jag skulle ha nästa vecka. Mamma var fortfarande inte hemma. Pappa var dock på nedervåningen, och lagade mat åt den lyckliga familjen.

Klockan slog snart tio, mina syskon hade gått och lagt sig och jag låg i min säng och kollade på en serie. Plötsligt hörde man någon komma in i huset, och pappas röst hördes direkt efter. Skulle den här kvällen bli en repris av den förra?

De gick uppför trappan, i en hetsig diskussion. "Snälla, Cecilia, du kan inte fortsätta fly såhär!"

"Jag flyr inte!" fräste mamma. Det lät som om de var i deras sovrum nu.

"Inte?! För det ser fan i mig ut som så!"

"Rör mig inte!"

"Sluta! Cecilia, sluta packa!"

De fortsatte bråka, och jag ställde mig vid min dörr för att höra mer av vad de sa. Jag kunde inte hjälpa att tänka på mina småsyskon, åtminstone två av dem var gamla nog för att förstå att mamma och pappa bråkade nu. De måste ha vaknat vid det här laget.

Vilka i hela helvete är dumma nog att skaffa fem jävla barn för att fylla ett tomrum de aldrig någonsin kommer att fylla? En tomrum bara kärlek kan fylla, kärlek som inte finns där eller aldrig kommer finnas där. Vilka är dumma nog att skaffa barn tillsammans om man inte ens älskar varandra? 

Jag blir så jävla förbannad.

Jag öppnade dörren, och såg mamma gå nerför trappan med en resväska. Hon skulle såklart till lägenheten, där kunde hon vara ifred under bråken.

Pappa följde inte ens efter henne. Hon drämde igen dörren, och jag hörde en av småungarna börja grina på nedervåningen. Pappa suckade och sprang dit.

Fyfan. Mitt blod kokade, mina knytnävar spändes och jag bestämde mig för att dra härifrån. Jag klarar inte av att vara här längre.

Så jag tog mina moppenycklar, drog på mig min jacka och gick ut. Pappa får väl undra vart fan jag är om han vill.

Jag måste få ut mina aggressioner. Och jag vet precis hur.

ask.fm | f.sWhere stories live. Discover now