The Rare Werewolf

Accalia

10 År Senare

Aleynas Persvektiv

Jag gick mot fältet.
Vargarna brottades för att utveckla sig till kriget.
Jag hörde hastiga steg bakom mig och någon skulle attackera mig.

Det var Antonio.

Jag gjorde en snabb reflex.
Jag böjde mig ner och tacklade Antonio sen så sparka jag under hand haka och sparkade hans mage.
Jag stod upp och kontrollerade Jorden.
Växterna slingrade sig runt hans ben och armar.
Jag skrattade till.

Så patetiskt.
Antonio brann upp och Växterna lossnade från hans armar och ben.
Växterna blev till aska.
Jag morrade mot han.

-Tänk smart. Våld löser inte allt.

Sa Antonio.
Gud va patetisk han var.

- Det gör det visst!

Sa jag och morrade mot han.
Han morrade tillbaka.
Han hade ingen chans mot mig.

Jag sprang mot han och hoppade upp på en sten.
Jag tittade upp på himlen och kände hur jag förvandlades.

Druiderna förvandlades snabbt.
Vi kände ingen smärta.
Utan det gick snabbt som ett ögonblick.

Jag tittade mot Antonio som hade förvandlats.
Jag hoppade på han.
Vi började bita varandra och utnyttja varandras egenskaper.

-Sluta nu!

Hörde jag Elise röst.
Jag och Antonio stannade till.
Sistone har hon vart så aggressiv.

Vi tittade mot henne och sedan runt omkring oss.
Alla var på marken, dem hade svimmat.
Jag hörde allas hjärtslag och ingen var död så jag kunde ta ett djupt andetag.

Jag gick mot Elise som var förbannad.
Jag skiftade till människa.
Jag hade kläderna på för att när druiderna förvandlades till sitt väsen så gick deras kläder inte sönder som andras.

Jag gick in i huset med Elise,
Hon fyllde en kopp med te och gav den till mig.

-Jag vet att du är som du är. Men du måste bli ödmjukare.

Sa Elise till mig.

Men snälla. Ödmjukare? Haha!
Inte en chans.

-Du är lite för hård.

Sa Elise.

-Jag måste vara hård så dem andra kan lära sig något. Om jag skulle vara ödmjuk så skulle dem bara ta det lugnt och bara skratta och skoja med varandra.
Vi har ett krig som vi måste ta hand om och då behöver vi Varulvar som är utbildade till att slåss!

Sa jag med en högre ton.

-Men du måste! Vi vet ännu inte om du är den.

Sa Elise.

Jag slog mot bordet så det gick sönder med min högra näve.

-DET RÄCKER!

Morrade jag mot Elise och gick ut från rummet och smällde dörren efter mig.