The Rare Werewolf

Månljuset

Aleyna's Persvektiv

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Någon annan i just denna situation skulle vara rädd men jag var inte det.
För rädsla betydde inget för mig.
Jag stannade till när jag hörde steg.
Det var inte från nära håll.
Utan från långt avstånd.
Riktigt långt avstånd.
Jag hade riktigt bra hörsel som dem flesta hade upptäckt med mig som jag kunde hålla med om.
Men det var omöjligt att höra ljud från ett avstånd som är flera km.
Jag tänkte att jag inbilla mig bara.
Men jag hörde ljudet hela tiden.
Jag märkte av ljudet att det var ingen människa.
För jag hörde 4 ben från en 'sak'.
Om det vore en människa skulle jag bara höra 2 ben som rörde på sig.
Jag hörde också att det var flera, inte bara en.
Jag tänkte stå stilla.
Jag tänkte inte springa någonstans.
Jag ville möta 'saken' och se vad det var.
Jag satt mig ner på en sten och koncentrerade efter ljudet som kom närmare och närmare.
Jag hörde en orolig röst.
Jag såg ingenting från början, allt var mörkt eftersom kvällen börja närma sig. Efter ett tag visade  fullmånen sig och fullmånen lyste under mörkret.
Det lyste runt omkring mig så jag kunde se vad som var i min omgivning.
Men utanför det svaga månljuset så fanns det mörker.
Jag såg två röda ögon lysa.
Jag trodde jag inbilla mig men nej det gjorde jag inte.
En varg tog några steg mot mig och började lukta på mig.
Vargen slickade min hand och jag kände ingen rädsla för den verkade trevlig.
Från ingenstans såg jag flera gröna ögon i mörkret.
Jag kunde inte ens räkna dem för det var för många.
Vargarna närmade sig mot mig.
Dem såg så trevliga ut.
Jag klappade vargen med dem röda ögonen som började lukta och slicka på mig.
Jag skrattade lite.
Sen såg jag en människohand från mörkret.

Sen steg min mamma in från mörkret.
Jag sprang mot henne och hoppa på henne.
Jag kramade henne så hårt jag kunde.
Hon kramade mig också.
Jag vet inte vem som kramade hårdast.
Jag eller hon.

Jag tittade bakåt och märkte att vargarna var ovanligt stora.
Jag la mitt huvud på min mammas axel.
Hon bar mig.
Sedan så somnade jag.

Aria's Persvektiv

Jag bar Aleyna och det kändes riktigt skönt att ha henne vid mig.
Jag tittade på varulvarna.
Alphan nickade mot mig och jag satt mig på han.
Han var den största varulven och han kunde bära mig då.
Han och hans flock sprang så snabbt dem kunde mot vårt område.
Jag kramade Aleyna hårt.
Nu var hon i säkerhet, bort från rådet,
Tror jag...