Memories

F J O R T O N

"Du brukade säga att jag har många talanger, men skidåkning är absolut inte en av dem" säger jag följt av ett skratt. Vi har många minnen tillsammans, men det här måste vara ett av dem bästa.

"Jag förstår inte hur du stod ut med mig. Jag var ju helt ärligt en pain in the ass hela resan"

10 januari 2015

"Böj lite på knäna- nej inte så! Du, nej vänta. Du måste böja här annars faller du" Instruktioner på instruktioner trillar ur din mun och jag försöker koncentrerat göra det du säger men skidorna under mig vill inte lyda.

"Du måste böja på knäna säger jag ju!" Skrattar du och tar tillslut tag i mina höfter för att trycka ner mig i en hukande position. "När du bromsar korsar du skidornas spetsar, inte helt, men lite. Då stannar farten"

Jag testar att vinkla in skidorna där vi står på den än så länge plana marken och du hummar.

"Jag kommer ramla och dö" mumlar jag och tar ett krampaktigt tag i din arm för att inte glida iväg i den hala snön.

"Jag räddar dig" viskar du och glider in med dina skidor mellan mina. Du tar ett stadigt tag om mina höfter som du trycker ner för att jag ska återgå till den böjda positionen jag så envist alltid tar mig ur.

"Ta det lugnt, det är den näst enklaste backen. Treåringar kan åka i den här" säger du i ett försök att lugna mina nervösa nerver men det gör mig endast mer nervös. Nu kommer jag ramla och dö i en av de enklaste barnbackarna och skämma ut mig ända in i det sista.

Du börjar försiktigt att glida framåt och puttar med mig. Det jag inte är beredd på är hur du släpper mina höfter och låter mig glida ner i backen utan ditt trygga stöd.

"Feeeeelix!" Skriker jag medan jag åker ner för den enligt mig långa och branta backen.

"Sakta in farten! Vinkla in skidorna!" Hör jag dig ropa och jag försöker göra som du säger medan jag med nöd och näppe aktar mig för de andra skidåkarna i backen. Självklart blir det inte alls som jag tänk mig och skidan slinter under mig och jag faller handlöst mot snön. Jag rullar några varv och hinner slå i både armbåge, knän och rumpa i fallet.

"Sydney!" Ropar du och inom loppet på några sekunder står du bredvid mig och lossar snabbt dina pjäxor från skidorna för att kunna komma åt mig bättre.

"Hur gick det?" Frågor du oroligt och hjälper mig upp. Jag tar mig för pannan och gör sen något som förvånar oss båda. Jag spricker upp i gapskratt.

"Jag... Är ver-kligen sämst... På det h-här" får jag fram mellan skratten och det får även dig att le retsamt.

"Man kan ju inte vara bäst på allt" säger du och hjälper mig upp när skrattet lagt sig. Min rumpa ömmar fortfarande efter fallet och min armbåge bultar, men inga större skador är skedda.

"Vi kanske borde gå och fika istället" säger du och hjälper mig med att knäppa bort skidorna.

"Fika är jag i alla fall bra på" yttrar jag skämtsamt och du skrockar lågt och lämnar en mjuk kyss mot mina läppar.

. . . . . .
Varför fuckar wattpad? :(