Memories

S E X

"Jag minns den gången vi bestämde oss för att ta en promenad genom parken" säger jag och låter mina fingrar tankspritt smeka över namnet som sitter inristat i din handled.

"Dagen blev inte riktigt som vi tänk oss, men den var perfekt ändå"

15 maj 2014

"Vi går ut" yttrar du plötsligt efter flera minuter av behaglig tystnad. "Det är jättevackert väder, vi borde ta vara på det"

Min blick far ut genom det öppna fönstret och precis som du säger är vädret fint och solen står högt på himmeln.

"Kan vi inte bara ligga här och mysa?" Säger jag och gosar ner mitt ansikte i din halsgrop. Lukten av dig fyller mina näsborrar och ett lugn sköljs över mig. Täcket ligger slarvigt över våra höfter och det enda som värmer min överkropp är en av dina tunna t-shirts och din kroppsvärme.

"Kom igen Sydney, vi kan inte ligga här hela dagen" klagar du och jag suckar uppgivet. Jag möter dina gröna ögon och din bedjande, oemotståndliga blick får mig att nicka.

"Okej" säger jag kort och du spricker upp i ett stort leende innan du omfamnar mig i en tajt kram. Klumpigt rullar du över mig och placerar dina armar på varsin sida av mitt huvud för att hålla upp din kroppsvikt. Dina ögon flyttar sig från mina ögon, längs mitt hårfäste, vidare till mina käkben, över näsan och tillslut ser du in i mina ögon igen. Ett fånigt leende pryder dina läppar när jag lutar mig in och låter mina läppar snudda vid dina.

"Kom nu" säger du och reser dig hastigt ur sängen. Ett trött stön lämnar mina läppar när du drar bort täcket från min kropp. Du skrattar roat innan du rotar fram en enkel outfit till dig och till mig plockar du upp gårdagens kläder och slänger dem på mig.

"Klä på dig nu latmask" skrattar du och även om hela min kropp känns trött och seg börjar jag långsamt klä på mig. När du ser ut genom fönstret lyser dina ögon som ett barn som nyss fått syn på godis och tanken får mig att skratta.

"Det är bara en promenad Felix" konstaterar jag och du kommer fram till mig och lägger dina händer slappt över mina höfter.

"Ja, men det är en promenad med dig" säger du och dina ord får mig att le och min kropp bli knäsvag under ditt grepp. Du lutar dig fram i en lugn kyss som jag villigt besvarar. Mina armar virar jag runt din nacke och i just den här stunden känns allting perfekt.

När vi en kvart senare promenerar genom en av Stockholm parker flätar du in dina fingrar i mina. Våra samtal flyter naturligt på medan och då och då brister någon utav oss ut i skratt, medan vi ibland bara går tyst och njuter av varandras närvaro. Ju längre vi går desto molnigare blir det och tillslut väljer vi att gå in på ett café för att vila benen. Som på beställning öppnar himlen och över oss faller ett ösregn.

"Seriöst?" utbrister du och jag kan inte göra någonting annat än skratta när vi springer in på närmsta café för att skydda oss från regnet. "Min typiska tur" muttrar du och vi sätter oss ner vid ett bord.

"Men lite mysigt är det ändå" säger jag uppmuntrande och blickar ut genom fönstret där ösregnet faller ner och smattrar mot gatan och fönsterrutan. Du ler mot mig lutar dig över bordet för att ta tag om min hand. Mina ögon fastnar direkt på tatueringen på din handled medan dina vänds ut mot fönstret. Jag har länge funderat över vem denna Amanda är, men jag har aldrig känt att det är rätt tillfälle att fråga.

"Felix?" yttrar jag och du ser på mig och hummar svagt. "Vem är Amanda?" frågar jag och nickar menande mot din tatuering. Din utstrålning förändras drastiskt och dina tidigare glimmande ögon får en tom yta och ditt leende sjunker.

"Hon, eh, hon var min syster" säger du låg och det som får mig att reagera är vilket tempus du använder. Hon var din syster.

"Hon gick bort i cancer för ett år sen ungefär" säger du lågt och det hugger till i mig.

"Åh, f-förlåt" säger jag tyst och du ser med ett litet leende som inte riktigt når dina ögon.

"Det är okej. Du visste inte" säger du och jag kramar om din hand lite hårdare.

"Jag är ledsen Felix" säger jag och du rycker på axlarna i ett försök att inte visa hur mycket det tär på dig. Du mumlar någonting om att det är okej, men jag kan se den blanka ytan över dina ögon.

"Jag är ledsen" mumlar jag går runt bordet för att omfamna dig i en kram. Bakom denna blyga killen finns någon som jag inte känner till. Och jag kan inte vänta tills att få veta mer om honom.

. . . . . .