Memories

T O L V

"Du tog alltid hand om mig. Du tänkte alltid på mitt bästa och satte mig före dig själv" mumlar jag. Jag ligger bredvid dig med mina ögon fästa på din sovand profil. Mina ögonlock känns som bly men envist håller jag dem uppe.

"Jag vill gottgöra allt du gjorde för mig. Jag vill kunna ta hand om dig med, men jag känner mig maktlös. Det finns inget jag kan göra för dig i den här situationen. Snälla öppna dina ögon och låt mig ta hand om dig så som du har gjorde med mig"

7 oktober 2014

Jag nyser högt och dimper trött ner i sängen igen. Jag tar ännu en bit papper och snyter mig innan jag slänger den mot papperskorgen där det redan börjat bildas hög med näsdukar. Jag drar täcker över min kropp och skakar lätt och gosar ner ansiktet i kudden. Jag brukar inte ofta bli förkyld, men när jag väl blir det så verkar det alltid som att bakterierna vill gå 100% in. Jag kallsvettas, snorar, är täppt, hes, hostar, nyser. Allting händer på en och samma gång.

Någonting tynger ner sängen och jag lyfter skött på huvudet för att mötas av dina gröna oroliga ögon.

"Hur mår du?" Frågar du och lägger en hand över min panna. Jag mumlar någonting ohörbart och håller täcket hårdare runt min kropp.

"Varför sa du inte att du är sjuk? Jag kunde kommit tidigare" yttrar du och jag kan höra hur någonting prasslar. Som den nyfikna personen jag är ser jag upp och ner på dina händer som håller på att packa upp olika saker ifrån en plastpåse.

"Men Felix, du behövde inte göra det" säger jag men en skrovlig röst och ser på soppan, glassen, filmerna och nässprejen han plockar fram.

"Jag vet, men jag ville" yttrar du kärleksfullt och kysser mig lätt på pannan. Du tar fram datorn och stoppar in en av filmerna. Jag flyttar mig en bit mot väggen så du kan få plats bredvid mig. Du öppnar glassen och ger den till mig tillsammans med en sked innan du ställer dig upp och drar av dig din tröja så det enda som skymmer din kropp är dina mjukisbyxor. Du har en väldigt slank kroppsform, väldigt smal och jag undrar ibland om du äter tillräckligt, men samtidigt vet jag att alla i din familj ser exakt likadana ut.

Du kryper ner under täcket, ställer datorn i ditt knä och sätter på filmen. Du lägger din ena arm om mina axlar och drar mig närmre och jag lutar mitt huvud mot din axel.

"Jag kommer antagligen att smitta dig" säger jag och tar en bit utav den kalla glassen och låter smaken fylla min mun.

"Jag bryr mig inte" yttrar du och tar skeden ur min hand för att också kunna äta en bit av glassen.

"Jag älskar dig" mumlar jag med blicken fäst på skärmen men jag kan se i ögonvrån hur du börjar le.

"Jag älskar dig med"

. . . . .