Hungerspelen ~Vänner föralltid~

18. Ensam igen

Nationalsången för huvudstaden spelas i hög volym. På himlen visar dem vilka som dött. Flickan från distrikt 5 visas på skärmen. 8 spelare kvar. Tänker jag. Både jag och William sitter uppe trots att klockan är mycket, han håller min hand och kollar upp mot skärmen. Nationalsången slutar spelas och det blir tyst. Jag biter mig hårt i läppen och kramar Williams hand hårt. Om jag fortsätter vara rädd så kommer mitt ansikte visas på skärmen.
- Vi borde sova.
Säger jag.
William nickar.
- Jag håller första vakten.
- Okej.
Svarar jag och kryper in i sovsäcken där jag somnar efter några sekunder.

Jag vaknar utav att någon hostar. Jag reser mig snabbt och tar fram min kniv och går sedan långsamt upp. William ligger på marken. Han hostar upp blod. Jag tappar kniven med en hård duns i marken och springer fram till honom.
- WILLIAM!
Skriker jag. Han har ett stort sår på magen som blöder. Man ser tydligt att det är ett knivsår. William kollar plågat upp på mig.
- K-k-karriäristen...
Får han fram. Han hostar upp mer blod igen.
- Jag... Älskar dig Tara...
Säger han. Tårarna kommer fram och rinner ner för mina ögon samtidigt som jag nickar.
- Och jag dig...
Viskar jag med en stor klump i halsen. Det prasslar i en buske längre bort och jag vänder blicken mot den. En pojke står där. Från distrikt 1. Han ler lömskt och för en kort sekund får vi ögonkontakt. Sedan sticker han iväg. Jag vet att det finns inget jag kan göra. Jag kollar på William igen och känner hur nya tårar rinner fram.
- Du måste vinna... Och glöm inte, jag kommer alltid finnas i ditt hjärta...
Viskar han med svårigheter. Klumpen i min hals växer och jag får inte fram ett ljud. Istället nickar jag bara och sätter mig tätt intill honom. Han blinkar snabbt med sina ögon, söker med blicken runt omkring sig och låter sedan huvudet vila i snön. Han kisar med ögonen rakt upp i skyn och hans mage rör sig knappt. Magen slutar röra sig och hans ögon vattnas. Fem sekunder efter det hörs ett kanonskott. Jag stänger hans ögon och sedan reser jag mig. Tårarna rinner tills klumpen försvinner ur min hals. Jag kollar på mina skakiga händer som är fyllda av blod och får panik och snyftar högt medan jag försöker få bort blodet. Jag sjunker ihop på marken och kramar om mina ben. Den brinnande känslan kryper tillbaka. Den här gången mycket starkare. Mina snyftningar försvinner och jag skakar av ilska. Jag reser mig upp och känner hur hatet tar över. Den snälla, blyga och fega flicka jag var har försvunnit. Nu har den ersätts med hat, hämnd och lömskhet. Jag ska hämnas. Jag ska vinna. För mor, far, för William, för Lily, för Emma. Jag är ensam, jag är starkare. Jag ska bli ännu starkare.