Hungerspelen ~Vänner föralltid~

13. Kärleken

Jag sitter på bryggan med  fiskespöet i händerna, fötterna har jag i det ljumma vattnet, väntar på att en fisk att dra upp ur vattnet. Lily sitter bredvid mig i skräddare, och äter en makrillsmörgås, en väldigt sen frukost. Fåglarna sjunger sin glada sång. En mycket härlig Lördagsmorgon.
- Tara?
Säger Lily, hon kollar allvarligt på mig.
- Ja, vad?
Hon sätter en hand på min axel.
- Vakna.
- Va?
Hon skakar min axel.
- Tara!
Hennes ansikte förvandlas till Lavenders ansikte, miljön förvandlas till arenan.
Jag vaknar förvirrad, på samma plats som jag somnade, Lavender skakar min axel.
- Vad har hänt?
Frågar jag gäspandes.
- Vi måste gå, snabbt!
Säger Noah och packar en väska. William packar också en väska.
- Va... Vad händer?
Men ingen behöver svara. Jag hör traskande ljud i snön. Någon är på väg mot oss. Jag reser mig upp snabbt, ett svischande ljud hörs, plötsligt märker jag hur en bilbåge träffar ett träd.
- Fort! Spring spring spring!
Ropar Noah.
Vi alla fyra börjar springa, med karriäristerna efter oss.
- Aj!
Skriker jag. Jag sprang för snabbt och trampade snett. William stannar.
- Snabbt, hoppa upp på min rygg.
Jag hoppar upp på hans rygg och han springer ifatt dem andra. Jag kollar bak, karriäristerna är nära på att springa ifatt oss. Flickan från distrikt 1 skjuter en pil, en pil som träffar Lavender i magen. Hon piper till och faller ner på golvet snyftandes, vi hinner inte stanna. Ett kanonskott hörs och jag skriker förfärat, men vi måste fortsätta springa.
- LAVENDER!
Skriker Noah, har stannar upp och springer mot karriäristerna. Han tar ett strypgrepp om flickans hals, hennes ansikte blir vitt och man kan se arr hon börjar få slut på luft, men hon är alldeles för snabb. Hon tar ett grepp om Noahs hals och bryter nacken på honom. Ett ytligare kanonskott hörs, flickan faller också på marken och försöker andas, pang! Ett kanonskott. Jag flämtar till. William har inte kollat bak en gång och springer fortfarande.
- LUNA!
Skriker karriäristpojken. Vi märker att karriäristen inte är efter oss längre. William stannar och hämtar andan. Jag är fortfarande chockad och känner hur en tår faller ner från kinden.
- Är du okej?
Säger William. Han sätter sig framför mig, jag ser hur det rinner svett från hans panna. Jag nickar men han förstår att jag ljuger, han ger mig en kram och jag känner mig direkt lugnare. Jag kramar honom tillbaka och känner den konstiga känslan igen, jag undrar vad det är. Jag undrar om jag kanske blivit kär?