Farligare än spöket Laban

Kapitlel 6

Jag vet inte hur länge jag legat i den här kistan men jag kan gissa på 1 och ett halvt år. Det var skönt att jag inte kände hunger eller törst, men det var så tråkigt och jobbigt att ligga här dag ut och dag in och inte kunna röra på sig. Varje dag tänkte jag på mitt förflutna och alla som jag hade känt en gång i tiden, hela släkten, familjen och Erika. Alla de var döda nu och jag saknade till och med min gammelmormor Birgitt, hon skulle alltid pussa på mig och nypa mig i kinden.

Jag kände på min mage och armar som bara var skinn och ben, gud vad jag ville ha mat i munnen.
Plötsligt hörde jag två röster. Man hörde direkt att det var två människor.
- Hallå?? skrek jag inifrån kistan.
Rösterna slutade att prata och jag boxade på den stenhårda kistan. Jag hörde steg som kom närmare och närmare. Stegen slutade ungefär 10 meter ifrån mig.
- Är det någon här inne? sa den främmande personen.
- Ja, snälla kan du hjälpa mig? skrek jag.
Jag började gråta som en liten bebis, snart kanske jag skulle få komma ut. Stegen började komma närmare igen.
- Ska vi öppna? Det kanske är en fälla? sa personen som stod precis utanför min kista.
- Hur länge har hon legat i kistan? sa personen som stod längst bort.
- Jag vet inte, sa jag snabbt.
- Jag tycker vi öppnar, sa personen bredvid kistan.
Han gjorde någonting med låset och locket öppnades snabbt och jag hörde att hen som hade öppnat sprang till sin kompis. Det var ganska mörkt ute så jag behövde inte kisa så mycket, bara lite. Jag gick ut ur kistan men ramlade ihop eftersom jag var så svag. Killarna som räddat mig tittade på mig alldeles skräckslaget.
- Jag lovar, jag är inget spöke. Snälla hjälp mig!
De två killarna backade bakåt och sprang sedan iväg. Jag suckade djupt och gjorde ett nytt försök att ställa mig upp. Det gick ganska bra nu, nästa moment var att försöka gå. Jag tog ett steg och ett till och nu kunde jag gå, men väldigt långsamt. Först och främst så måste jag få mat i mig, jag letade efter en restuarang eller matbutik och mina ögon fastnade på en matbutik ungefär 100 meter bort. Jag gick långsamt och ungefär 14 minuter senare så var jag framme.
Jag tryckte ner handtaget, det var öppet och jag gick in i affären. Maten var inte riktigt fräsch men man får väl ta vad man har.