Farligare än spöket Laban

Kapitel 2

Jag vaknade med ett ryck. Shit, vilken läskig mardröm. Jag hatar mardrömmar. Sen sträckte jag mig efter mobilen för att kolla klockan.
Midnatt? Är klockan 00.39?? Det är ju ljust ute!
Jag blev skiträdd, säg inte att det var verklighet! Jag sprang till köket, ingen var där.
- MAMMA?? PAPPA?? skrek jag.
Jag sprang sedan till deras rum. Där var de. Mamma tittade oförstående på mig.
- Vad är det gumman? sa hon.
- Vi har försovit oss!! skrek jag.
Mamma tittade på väckarklockan som lyste upp 00.39.
- Gumman, klockan är midnatt, gå och lägg dig!
Jag förstod ingenting, det är inte midnatt. Jag är säker på det! Mitt huvud började snurra och jag ramlade ner på golvet.

Jag vaknade upp med lampor som sken i mina ögon. Jag såg absolut ingenting.
- Hon har vaknat!! hörde jag en okänd röst.
Det började svida i ögonen så jag blundade igen. Vart var jag? Var är mamma och pappa? Vad har hänt? Det var så många frågor i mitt huvud. Det var som att jag tappat minnet, men det hade jag inte, för jag visste att jag bodde i Miami, var 15 år och hette Leia. Tillslut efter några minuters kämpande sa jag med väldigt svag och hes röst:
- Ljuset..
De förstod direkt och släckte taklampan.
Jag tittade mig omkring i rummet. Nu visste jag, jag var på ett sjukhus!
- Var är mamma och pappa? frågade jag.
- De är på väg, vi har sagt åt dem att du är vaken nu, svarade kvinnan med ett brett leende.
Jag slutade ögonen, det var så jobbigt att titta.
- Hur länge har jag sovit?
- I två veckor nu, svarade hon.
Två veckor?! Hur var det med Erika då? Jag for upp i sängen, det var lite vingligt och jag ramlade ner på rumpan igen.
- Aj! skrek jag.
- Herregud, ta det lugnt! sa hon och hjälpte mig upp på fötter igen.
Jag la mig ner i sängen igen fast motvilligt. Jag behövde veta, var verkligen mardrömmen en dröm eller var det verklighet? Då kom jag på det:
- Hur mycket är klockan? sa jag tyst.
Jag tittade på kvinnan nyfiket men hon svarade inte.
- Hur mycket är klockan? upprepade jag högre.
Kvinnan svarade fortfarande inte. Hon satt liksom bara där och stirrade i den vit-gula väggen.
- Hallå?? Hör du mig? skrek jag.
- Ja, kan du bara hålla käften?? Det finns ingen *** klocka, ingen i världen vet vad tiden är!! skrek hon åt mig.
Jag tittade chockat på henne, hon såg inte ut att vara den sortens person som fick raseriutbrott.
- Kan jag få se nyheterna? sa jag och tittade på den svarta, dammiga tjock-tvn.
Hon gick upp från stolen och gick till tvn, sen satte hon på den. Nyheterna kom, konstigt nog, upp direkt. Det handlade om ett inbrott:
"Igår natt så fick en barnfamilj inbrott i sin lägenhet, men enligt vittnen var det ingen människa utan en spökliknande sak. Ett vittne har ritat av det här spöket, vi ska nu visa den. Känsliga tittare bör titta bort."
Jag såg hur kvinnan titta bort men jag kollade fortfarande väldigt nyfiket.
Det är den! Det var spöket som jag såg för två veckor sedan! Så det var alltså ingen mardröm..

-~-~-~-~-~-~-~-~-~-~-~
Hej! Alltså förlåt för ett långtråkigt kapitel utan skräck men det kommer vara så i vissa kapitel i början (tror jag).