Kapitel 9

130 8 0
                                    

/Antons perspektiv/

Jag vakande av att min mobil ringde. Det var Annamia.
- Hallå, svarade jag med en trött röst och jag såg att Andreas också hade vaknat.
- Hej Anton jo det är så att Skyskrapor ska ut på en turné nu i sommar, sa Annamia.
- Vad kul, mumlade jag.
Jag kommer inte kunna åka på någon turné efter som jag inte vet om Amanda kommer klara sig.
- När börjar den? frågade jag.
- Om två veckor vi ses då, sa hon glatt.
Samtalet avslutades och jag förklarade allt för Andreas och vi gick ner för att äta frukost.
Vi åt rostade mackor med Nutella.
- Ska du på turnén? frågade Andreas.
- Tror det jag vill inte göra fansen besvikna, sa jag lite tyst.
- Anton upp med hakan vi kan väll bjuda över Vilhelm och Isak så vi kan ha lite kul, sa han. Det blir väll kul?
Jag nickade och Andreas gick iväg och pratade med Isak och Vilhelm.
När han kom tillbaka så plingade min mobil till. Det var från sjukhuset. Jag läste meddelandet och Amanda hade vaknat. Från ingen stans började jag skrika och hoppa av glädje jag sprang till hallen och tog på mig mina skor. När jag precis skulle gå ut så stoppade Andreas mig och sa:
- Då går ingen stans, sa han.
- Jag ska till henne hon behöver mig! skrek jag till honom och sprang iväg.
Jag han till bussen och Andreas stod bara och kollade på bussen som åkte iväg.

~Sjukhuset~

Jag hoppade av bussen och sprang in på sjukhuset. Jag gick till receptionen och sa:
- Hej jag söker Amanda Lundin sa jag till tjejen som satt i receptionen.
- Hon är på våning två, sa tjejen och jag tog hissen upp.
När jag var på våning två så läste jag på dörrarna för att hitta hennes namn. När jag hittade det så knackade jag försiktigt på dörren och en läkare öppnade.
- Får jag komma in? frågade jag. Det är min tjej.
Läkaren släppte in mig och jag gick fram till henne.
- Amanda, sa jag till henne och kramade om henne.
Hon puttade bort mig.
- Vem är du? frågade hon surt.
- Mins du inte mig, sa jag. Jag är din kille eller ah ditt ex.
Hon skakade på huvudet.
- Minns du mig verkligen inte, sa jag med gråten i halsen.
- Borde jag det eller, sa hon.
- Kommer du inte ihåg alla våra fina stunder, sa jag och satte mig bredvid henne.
Hon skakade på huvudet.
- Lämna mig bara ifred jag vet inte ens vem du är, sa hon till mig och pekade på dörren.
- Jag kommer aldrig glömma dig, sa jag och tårarna började bildas. Jag älskar dig. Jag hoppas bara att du gör det.
Hon kollade konstigt på mig och jag gick sakta ut ur hennes rum.

---------------------

Min nya flickvän ~AK~Där berättelser lever. Upptäck nu