Skolan i Itronye

Kapitel Fjorton: Tillbaka Till Verkligheten

Var vänlig och vänta med att sätta på musiken tills order "pil" nämns.
(Musiken är gjord av Lucas King på Youtube :3)

Skys Perspektiv

Vi flög på rad efter Crystal.
Med den friska luften som blåstes emot sig kunde jag äntligen känna mig fri, Eira verkade känna samma sak som jag. Den här friheten hade jag inte känt på lång tid.
Mina tankar avbröts av en röst som ropade på någon, eller något.
-Vad var det? frågade Crystal som nu hade stannat upp. Alla stod stilla nu och kollade oroligt ner mot marken. Ingenting kunde bli sett mellan de tjocka grön-gula löven.
-Vi fortsätter, sa Kitty och klappade sin oroliga drake. Crystal nickade och fortsatte att flyga i lite snabbare takt än innan.

Det tog flera timmar innan Crystal hojtade till att hon såg portalen, det var redan solnedgång när vi var framme. Vi nyblivna drakryttare dansade en liten segerdans på våra drakar tills Lily var nära på att falla av.
-Ta det lugnt, sa Kitty och gav Lily en ful grimas. Plötsligt flög en pil förbi. Innan jag hade sett vart den hamnat hörde jag ett smärtsamt skrik. Jag kollade snabbt åt hållet pilen kommit ifrån, vakter!
-Coco! skrek Lily och Kitty på samma gång. Bådas drakar flög emot Cocos, det var inte förrän då jag fick se det själv.
Pilen hade träffat Cocos mage. Blodet rann, både från magen och munnen. Tårar samlades i allas ögon, och jag var i shock.
Vem skulle kunnat ha varit så hjärtlös att skjuta Coco? Det sista jag såg innan Coco ramlade av Azibo var ett leende (Av en konstig anledning gråter jag xD), och det enda jag hann göra var att le tillbaka.
-COCO! skrek Måns när hon föll. Coco föll snabbt, innan hon nuddat marken var hennes ögon slutna. Jag började själv skrika när jag kom på att jag aldrig mer skulle få se henne. Jag skulle aldrig få se min enda kusin. Tårarna rann ner för mina kinder, tårar utan ett slut.
-Hörni, vi måste fortsätta, sa Crystal. Egentligen ville jag bara slå livet ut Crystal, hon anade säkert inte hur vi kände, för hon hade inte känt Coco lika länge som vi andra.
  Utan en styrka att kunna kontrollera mig själv flög jag mot portalen. Jag brydde mig inte om vakterna som stod och sköt på oss. Jag kände en svidande smärta i benet men fortsatte in i portalen. Det sista jag såg var mina kompisar som oroligt flög efter mig.
  -Förlåt, var det enda jag hann viska innan allting började snurra. Smärtan i benet försvann sakta medan huvudvärken blev starkare. Mina ögon kunde inte tolka det jag såg, det jag såg var inget man ska kunna tolka. Jag ville inte se mer, jag slöt mina ögon snabbare än blixten.
  -Eira? sa jag och kände runt omkring mig, hon var kvar. Hennes lätta andning lugnade ner mig.

  Jag vaknade bredvid Eira. I en.. trädgård? Inget såg ut som skolan alls.
  -H-hallå? sa jag med en darrig röst. Smärtan kom tillbaka. Det sved så mycket så att man kunde spy. Jag kom då på att Coco dött framför mina ögon, och vart var de andra?

Det här var nog det sista kapitlet i boken, som ni märker heter kapitlet "Tillbaka Till Verkligheten", och det är samma titel som i min andra bok. Därför tänkte jag sätta ihop böckerna. Det betyder alltså att skolan i min andra bok är samma skola som i den här ;D
Jag hoppas ni gillade sista kapitlet! Kom ihåg att om ni söker en fortsättning på dessa karaktärer kommer det i "Tillbaka Till Verkligheten".
Tack så otroligt mycket :)