Skolan i Itronye

Kapitel Tre: Vänner, eller? -Gammal men Redigerad-

Crystals Perspektiv

Det var stelt, och jag var röd som en paprika i ansiktet.
-Vi kan spela något på min dator, sa Zero, förmodligen för att avsluta den pinsamma tystnaden.

Dagen Efter, Vid Lunch

Vi satt ner vid samma bord som vi suttit vid för två dagar sedan. Vi snackade och hade det trevligt, tills tre killar gick mot vårt håll.
-Tjena, sa en av dem. Han hade vågigt, ljusbrunt hår och gröna ögon. Han flörtade med mig på något sätt.
-Hej, svarade Zero misstänksamt.
Killen började presentera sig själv.
-Jag heter Luiz och-
-Vi bryr oss inte, avbröt Zero.
Killen vid namnet Luiz blängde snabbt mot Zero men tittade sen tillbaka på mig. Jag tittade ner på min nästan tomma tallrik.
Någon annan klappade mig på axeln och pratade.
-Kom igen, följ med oss.
-Vart? svarade jag allvarligt.
 Killarna flinade mot varandra.
-Till ett coolt ställe, sa Luiz.
-Okej, suckade jag, medveten om Zeros halvt oroliga blick.

När vi lämnade Zero kände jag skuld, men min nyfikenhet fick mig att följa med killarna.
När vi kom in i skogen började de prata lite.
-Jag är Luiz, som du förmodligen redan vet, började Luiz.
-Det där är Zimon, fortsatte han och pekade på killen som tidigare klappat min axel. Han log mystiskt mot mig, vilket gav mig gåshud.
-Och jag är Kei, la den sista till.
Jag nickade återigen.
-Jag heter Crystal  
Jag gick bakom killarna. Plötsligt stannade alla, samtidigt.
-Är vi framme? frågade jag, något var inte rätt.
De vände sig om, samtidigt. Igen.
I Luiz händer började något märkligt hända, det sprakade till, som om det skulle brinna. En obehaglig hetta spred sig runt om oss medan Luiz flinade
Mina ögon spärrades upp, men jag hann inte skrika förrän ett eldklot kom flygandes mot mig. 
Precis innan eldklotet träffade hann jag flytta på mig.
-Vad håller du på med!? skrek jag.
Han bara fortsatte att flina utan att prata.
När jag kikade bakom Luiz var Kei borta, var han så feg att han inte kunde stanna kvar när sin kompis kastade ett eldklot på mig.
Det var i sista sekund jag kom på det, min kraft.
Jag sjunger med min ljusa röst, tonerna kom ut på ett övertygande men vackert sätt.
Luiz stannade mitt i en rörelse.
Zimon och Luiz tittade förskräckt på mig.
-Hur..? frågade Zimor lika förskräckt som han såg ut att vara.
Nu var det min tur att flina.
-Vart i helvete är Kei?! Sprang den lilla fegisen iväg? halv skrek Luiz irriterat, som om han för sekunder glömt bort att han inte kunde kontrollera sig själv.
-Vad vill ni mig? frågade jag hotfullt.
-Vad vi vill med dig att göra? Som om vi skulle säga det! fnyste Luiz tillbaka.
Jag suckar högt, de skulle förmodligen inte säga mer än vad jag vet.
-Hejdå, säger jag kort innan jag vänder ryggen mot dem. De blir ståendes tills jag var för långt borta för att kontrollera dem.

När jag kom tillbaka till rummet satt Zero på sin säng, han såg ut att orolig.
-Hej Zero, hur är det? sa jag efter att ha stängt dörren.
Han kollar upp på mig.
-Jag har varit orolig.. viskar han tyst.
Jag blev ståendes vid dörren, och visste inte ifall jag skulle gå och trösta honom eller något annat.
-Du är en av de få sirenerna, vet du det? sa han efter en stund.
 Efter det var det tyst i rummet, förutom fåglar som kvittrade utifrån.
Tystnaden varade inte länge, eftersom någon knackade på dörren.
Zero ställde sig förvånat upp medan jag öppnade dörren.
-Hej, sa kvinnan, som inte var någon annan än Mrs Flake.
-Hej Mrs Flake, svarade jag och Zero samtidigt. Mrs Flake verkade nöjd, över vad visste jag inte.
-Ni har fått en inbjudan till den årliga skolbalen! Ta med någon partner eller något, bara ni kommer! sa hon och log trevligt. Mrs Flake steg sedan ut ur rummet och stängde dörren. Stängde dörren.
En inbjudan, till oss? 
Det hände aldrig på min gamla skola. Vi hade enbart tråkiga klassfester där de flesta stod i grupper eller åt chipsen / popcornen.
Jag tittade på Zero, och han log tillbaka.
-Vill du gå med mig till skolbalen? frågade han, det var tydligt hur nervös han var. Det visade även hans rodnande ansikte.
-Självklart! ropade jag, som om mitt svar vore uppenbart.
Han gick närmare mig, och till slut stod vi precis framför den stängda dörren och kramades.

Hejsan! Det här kapitlet har varit en utmaning för mig att skriv då jag inte hade några ideér. Skriv gärna i kommentarerna om ni har en karaktär i huvudet som ni vill ska ta plats i boken, kom ihåg att då skriva i krafter ;)

Hej, återigen skriver jag nästan ett år senare. Jag har ändrat skitmycket, som gjorde att kapitlet blev kortare än det var förut (Nu är det ungefär 780 ord, förut var det cirka 1000).