Skolan i Itronye

Kapitel Två: Första Lektionerna -Gammal men Redigerad-

Crystals Perspektiv

Klockan var runt 10:10, fem minuter kvar tills första lektionen började.
Jag var spänd inför lektionen. Eftersom att jag och Zero gick i samma klass skulle han visa vägen till just den lektionen, det kunde jag i alla fall vara lugn med.

Vi var framme 10:15, exakt när lektionen började.
Vi satte oss ned, det verkade inte finnas speciella platser man skulle sitta på, så jag satte mig bredvid Zero. Det var historia dags nu...
-Dags för första lektionen, sa Zero skämtsamt till Crystal. Hans dåliga försök att skämta gick lika dåligt som för mina prov i svenska.
En äldre man klev in i rummet. Hans hår var tunt och grått, hans kläder verkade inte alls vara från 2000-talet.
Mannen skulle föreställa våran lärare i SO.
Magistern presenterade sig själv, hans namn var Rohan Blackfeather.
-Idag ska vi prata om Amor släckt trädet. Det finns barn i en annan skola några mil bort från vår skola som är från den familjen, sa han allvarligt.
Jag lyssnade noga på honom, men sneglade mot Zero då och då.
-Barnen i den andra skolan som är med i Amor familjen heter Alex och Max, Alex gick en gång i tiden här. Han ställde till med mycket trubbel. Det är därför vi har en magisk sköld runt denna ö, bara några få människor bor inom denna sköld, dom har tur som överlever, sade Rohan kort efter det innan. Tankarna flög runt inom mitt huvud, mina föräldrar bodde ju i Itronye.. Jag tittade på klockan, fyrtio minuter kvar av lektionen, efter det skulle det vara Etfm "Egen tid för måluppfyllelser".

Efter Lektionen, Ungefär Klockan 11:00

Det skulle vara lunch om en timme nu.
Historian hade just slutat och det rusade elever kors och tvärs i den stora skolan, som tur var kunde Zero visa mig vägen till nästa lektion, igen.
Jag gick utan att se mig för, och råkade gå in i en grupp tjejer som småpratade. Utskämd bad jag om ursäkt, men de bara blängde ilsket på mig.
När jag vände mig om för att följa efter Zero var han borta. Toppen! Nu måste jag hitta lektionen själv i denna folkmassa.
Det tog en kvart innan jag hittade till lektionen, den skulle tydligen vara utomhus.
För att hitta vägen hade jag hade frågat en lärare, och hon var trevlig nog att visa vägen. Hon småpratade lite på väg dit, men det störde mig inte.

Zero märkte när jag kom, han såg nervös och faktiskt lite rädd ut.
Jag förstod snart varför, lärarinnan. Hon såg kall och mörk ut, hennes gråa ögon gav en kalla kårar. Hon log kallt mot mig, hon vinkade åt mig att komma och sätta mig på marken tillsammans med dem andra eleverna.
-Varför är du så speciell nog att få femton minuter ledigt? sa hon strängt, men log fortfarande.
Kalla vindpustar susade mot mig så fort hon börjat prata. Iskalla.
-Det är mitt fel Mrs.Black, sa Zero nervöst, varför skulle han ta på sig skulden för något jag gjort? Lärarinnan som förmodligen hette Mrs.Black såg hjärtlöst på Zero,
-Berätta vad som hände, Mr Paw.
Zero tvekade, han tog till slut ett djupt andetag,
-Jag skulle visa henne vägen hit, eftersom att hon är ny, men jag tappade bort henne.
-Jag krockade med några och tappade bort honom, la jag till.
Mrs.Black glodde på oss med mördarblicken medan de andra eleverna oroligt tittade på.
Efter flera sekunders tystnad börjar någon fnittra.
Lärarinnan reagerade snabbt och tog tag i hans ärm medan hon drog iväg honom till ett träd.
Han hade lila hår, och i hans ögon bildades ett matchande universum av lila och grått. Hon skällde ut honom tyst, och medan hon gjorde det flyttade jag mig närmare Zero.
-Nå, nykomling känn dig som hemma, och gör som jag säger annars går det lika dåligt som för honom, sa hon kallare än förut och pekade mot killen med lila hår.
Zero tittade nervöst på mig igen.
När Mrs.Black äntligen slutat prata och släppt iväg oss tog Zero mig i armen och drog iväg mig.
-Hur ska jag göra? Jag vet inte vilka krafter jag ens har, sa jag besviket när vi var några meter ifrån de andra.
-Vad är du bra på? frågade han plötsligt.
Det måste ha sett ut som om jag inte förstod ett enda ord av vad han sa, eftersom han ersatte orden.
-Vad har du något extra av?
-Ehhh.. rita? svarade jag osäkert.
Han såg lite halvt irriterad ut, vilket sa mig att det inte var det han letade efter.
-Åhh, typ.. ja. Jag gillar att sjunga, fortsatte jag.
Han sken upp,
-Bra! Sjung för mig då! sa han glatt.
Jag skakade på huvudet. Det var en av mina värsta rädslor, sjunga inför andra.
-Snälla, det kan hjälpa dig! ber han.
-Okej..

-Jumping up and down on the floor, my head is an animal. And once there was an animal, it had a son that mowed the lawn.

Zero reagerade konstigt.
Hans huvud var inte hans, det tillhörde en gråvit varg, vilket kroppen också gjorde.
Vargen hoppade, sprang runt i cirklar och annat konstigt, då slutade jag.
-Zero? frågade jag oroligt.
Vid det tillfället var han sig själv igen, men med slitna kläder.
-Du är en siren. Din förmåga är att kunna kontrollera andra när du sjunger, så länge det passar ihop med sångtexten, han lät utmattad.
-Förlåt, viskade jag.
-Du visste inte, svarade han.
Han klappade mig på axeln, nu skulle vi bara vänta tills skoldagen var slut och sedan kunde vi äntligen slappna av.

Efter Skoldagen, Ungefär Klockan 20:00

-Hur var första skoldagen? säger Zero retande.
-Meh, den var väl okej. Bortsett från att du och en annan lärare var de enda som verkade trevliga. Annars var den väl okej, svarar jag.
Jag tänkte på det som hände andra lektionen, med min nya förmåga och allt.
-Jag gillar din vargform, sa jag högt, för högt. Det var menat att bli sagt till mig själv, i mina tankar, men nej.
-Tack.. svarar han tyst och generat.
Det lät fel när jag sagt det. Det lät som om jag gillade honom på det sättet, men det gör jag väl inte?

Ännu en gång skrivs detta långt efter att kapitlet blivit publicerat (Nästan ett års mellanrum). De gamla versionerna av kapitlerna var / är så jäkla dåliga.
Det är som om logiken gick för att cykla men råkade åka in i skogen och kom aldrig tillbaka.
Tack för att ni läser, och ha det trevligt!