Show me love - f.s

[39]

Jackys perspektiv:

Felix telefon låg kvar på bordet när han försvann uppför trappan och med det så tog jag mig friheten att läsa den konversationen som syntes på skärmen. Det var en konversation mellan Felix och Oscar, där Oscar hade haft sista ordet - eller tja, Felix hade inte svarat på det han hade skrivit ännu. De två meddelandena innehöll ganska nedtryckande ord och jag förstod genast varför Felix blev ledsen. Han förtjänade inte att få såhär mycket skit kastad över sig, han var värd så mycket mer än det skitsnacket Oscar kom med. 

När jag hade läst klart meddelandena så lät jag telefonen vara kvar i min hand medan jag skyndade mig bort mot trappan för att gå upp på övervåningen där jag anade att Felix var. Jag satte min fot mot ett av trappstegen och gick sedan i ett samlat tempo uppför. Man var tvungen att fokusera när man gick i den branta trappan för att inte ramla och slå sig, annars hade jag sprungit snabbare än blixten uppför bara för att se hur Felix mådde. Tillsist nådde jag övervåningen, eller loftet om man skulle vara lite mer exakt och kort senare så hade jag öppnat upp dörren för att se vad som hände där inne. 

På golvet satt Felix och packade ihop sina grejer. Han vek varje plagg ett efter ett samtidigt som han lät sina tårar falla ner längs kinderna. Att han var på väg hem syntes tydligt men jag kunde inte bara låta honom gå nu. Han behövde mig och därför skulle jag inte låta honom ta sig härifrån nu. Han verkade inte bry sig det minsta om att jag såg honom gråta eller att jag kom in i rummet. Han satt fortfarande bara med blicken vänd ner i resväskan och vek sina kläder, en efter en. Jag var flera gånger på väg att säga något men i sista sekund så valde jag att låta det vara. 

"Kan jag få min mobil? Jag ska boka en tågresa hem", snörvlade Felix och tittade mot mig. Hans ögon var rödsprängda och han såg alldeles förstörd ut. Långsamt skakade jag på huvudet och lade den i fickan fram på min stora hoodie. Felix reste sig upp och såg nu mer upprörd ut.

"Seriöst Jacky ge mig min fucking telefon jag vill inte vara kvar här. Jag vill hem, bort härifrån, bort från alla", fräste han och kom allt närmre mig. De ledsna, bedjande ögonen fångade min blick men jag försökte bara skaka av mig det. Han var i behov av att ha någon som brydde sig om honom just nu och tro det eller ej, jag ville vara den personen. Jag ville vara den som tröstade honom på samma sätt som han har tröstat mig ett flertal gånger tidigare. 

"Felix stanna här med mig", försökte jag.

"Nej jag vill inte vara med dig. Du vill inte vara med mig heller för den delen. Du hatar mig precis som alla andra gör", fräste han och tog ännu ett steg närmre mig. Han ville få tag på telefonen som jag hade i min ficka så snabbt lade jag båda mina händer igenom fickan på magen och höll om hans telefon hårt. Mitt uppdrag just nu var att hålla honom kvar här och få honom att lugna ner sig, sedan ge honom telefonen. Skulle jag ge honom den nu så visste jag att han skulle sitta nere på stationen inom en kvart och invänta första bästa tåg till Stockholm.

"Jag hatar inte dig Felix, det vet du", sa jag lugnt och sansat.

"Sluta ljug för fan! Du precis som Oscar och alla andra hatar mig. Det är ingen nyhet för mig, jag har lärt mig det", svarade han. "Jag är så jävla naiv och tror att jag ska få någon som dig att tycka om mig. Samma med allt annat, jag är för naiv." 

"Lugna ner dig, jag vill att du ska stanna här med mig. Snälla gör det!" bad jag. Felix händer låg nu i hans hår och han knöt sina nävar hårt om stråna i håret. 

"Ge mig en anledning till varför jag ska stanna här för just nu ser jag ingen." Bestämt tittade Felix på mig med sina ledsna ögon. Fortfarande trillade några små tårar ner och fick honom att se så dyster ut. Jag gillade inte att se honom så. Jag ville se honom lycklig. 

"För att..." började jag långsamt.

"För att vad?" skyndade Felix att säga. 

"För att jag tycker om dig, jag tycker om dig jätte mycket och att se dig såhär gör så jävla ont i mig. Jag vill göra dig glad. Jag vill finnas där för dig, precis som du gjorde förra året när mina föräldrar skilde sig. Du är en viktig person för mig Felix och återigen - jag tycker om dig mer än någonting annat", sa jag och tittade honom rätt i hans tårfyllda ögon. Av det jag sagt så såg han nästan bara mer tårögd ut men nu på ett bra sätt. Det dystra uttrycket försvann lite men jag såg ändå hur ledsen han var bakom fasaden. Jag visste dock att det fanns ett sätt att få känslorna att försvinna för ett tag - därför bestämde jag mig för att göra något väldigt oplanerat. Något som jag inte ens i mina vildaste fantasier hade tänkt skulle ske igen. 

Jag tog några steg närmre Felix, ställde mig lite lätt på tå och kysste honom som en bekräftelse på att det jag precis hade sagt var sant.