Show me love - f.s

[17]

Hela helgen hade mamma tjatat på mig om Felix. Hon ville veta i detalj vad som hade hänt och varför han helt plötsligt hade börjat dyka upp här hemma hos oss. Jag hade försökt förklara för henne att det var för att vi hade ett skolarbete tillsammans som han kom över och var med mig även efter skolan, men det trodde inte mamma på. Hon trodde att det var något vi hade hittat på att vi skulle säga för att vi skulle kunna gå och smyga med ett förhållande. Vilket inte var fallet. Jag ville inte blanda mig i honom på det sättet då han just nu hade alldeles för många problem som det var.

Jag hade i alla fall bestämt mig för att åka hem till honom och få se videorna han hade spelat in om att han skulle hoppa av bandet. Han ville att någon skulle se dem, annat än hans föräldrar innan han publicerade dem och jag ställde därför upp på det. Det han inte visste var att jag själv också hade tänkt att få ut något av besöket - jag hade tänkt fråga ut honom om det mesta. Bland annat om det här beteendet han hade haft mot mig under hela året, då han hade låtsats att vi inte kände varandra.

Med snabba steg tog jag mig från bussen bort mot Felix hus. Trots att det var längesedan jag var hemma hos honom så kunde jag vägen helt utantill. Det kändes precis som att det var igår jag var här och hälsade på, även fast det var mer än sju månader jag var här senast. Varje gång jag skulle passera det här området hade jag valt att ta en omväg runt för att slippa gå förbi här och riva upp gamla sår. Det var ganska ledsamt att tänka på det faktumet att senast jag passerade förbi i det här villaområdet så hade det varit tillsammans med Felix, hand i hand.

Hur mycket jag än hade intalat mig själv att jag inte saknade det korta förhållandet vi hade haft så var det svårt. Jag saknade vissa delar av förhållandet vi hade. Eller jag visste inte om det var förhållandet i sig jag saknade eller om det var att ha någon att prata med på småtimmarna, någon att hålla om, någon att gå med på sådana här promenader som jag gick på nu, någon att dela kärleken med och någon man jämt visste fanns. Bara för att jag saknade det, betydde det inte att jag saknade Felix på det sättet.

Jag gick längs plattgången upp till verandan för att knacka på dörren men precis när jag skulle slå mina knogar mot dörren så öppnades den upp och Felix glada ansikte syntes. Först blev jag chockad men sedan när jag såg att det bara var han så log även jag.

"Du skrämde mig", skrattade jag till och lade handen mot mitt hjärta som en gest.

"Jag stod i köket och såg dig komma så jag tänkte, varför inte öppna?" log han och visade mig in i huset. Värmen slogs emot mig och det var inte förrän jag hade kommit in som jag verkligen kände hur stelfrusen jag var efter att ha promenerat en bit från bussen. Det var en lömsk vinter i år, inte alls mycket snö, men kallt. När man stod inne kunde man inte tänka sig att det var kallt ute men sedan när man öppnade dörren var man nära på att frysa av sig näsan.

"Vad har hänt sen senast då?" frågade Felix lugnt medan jag snörade upp mina converse som kanske inte var det bästa valet.

"Vi sågs senast igår, tror du att jag har ett så roligt liv att det händer saker hela tiden?" fnissade jag och ställde skorna bredvid skostället där det fanns nästan för mycket skor. Många såg ut att tillhöra Felix men det fanns även skor i tjejstorlekar som jag kunde tänka mig tillhörde hans storasyster.

"Man vet ju aldrig, därför är det bäst att fråga." Vi gick tillsammans mot hans sovrum som såg ut att vara alldeles nystädat.

"Du då? Hur går det för dig med att avvänja dig från att enbart skriva på engelska? Såg att du publicerade fler bilder igår", sa jag när vi kom in på hans rum. Ett nervöst skratt hördes från hans håll och han stannade upp mig precis när jag skulle gå bort mot hans säng för att slå mig ner på sängkanten. Han gick bort mot det vänstra hörnet i rummet och tog stolen som stod där och bar bort den mot skrivbordet där han hade en stor apple-skärm stående. Lite hade förändrats sedan jag var på plats här senast. Många grejer var flyttade, nya eller bortplockade.

"Så du stalkar mig?" frågade han.

"Det kan hända." Jag ryckte på axlarna och gjorde en väldigt otydlig min. Felix klappade med handen på stolen han hade ställt fram och slog sig sedan ner på sin egen skrivbordsstol.

"Nej men ärligt så känns det bra, det går framåt och ingen av fansen verkar ha misstänkt mig ännu", sa han och startade igång datorn. Det vanliga startljudet från datorn lät och kort senare så klickade han in sig på sin egen användare. Bakgrundsbilden kom upp på skärmen, det var en bild på honom tillsammans med Alida och jag kände ännu en gång hur osäkerheten kröp in. Alida var så mycket finare än mig, det hade hon alltid varit och därför kände jag mig sämre på något sätt. Alla tyckte säkert att jag var det "fula" exet Felix hade varit tillsammans med innan. Jag hade faktiskt sett en del skriva det på olika fanpages då de taggat mig i bilden också.

"Har du funderat mer över om du ska göra ett nytt konto eller inte?" frågade jag.

"Har fortfarande inte bestämt mig än, känner mig så kluven i den frågan. Både ja och nej. Det finns säkert inga namn liknande mitt eget kvar att heta på instagram, därför blir det nog ganska svårt - om jag inte ska heta något helt random", svarade han och klickade in sig på en mapp där det låg två filer - filmerna han skulle visa.

"Vi kan fixa det sen, efter vi har sett på filmen", sa jag. Felix tog ett djupt andetag och klickade upp videon.

"Jag vill bara förvarna att jag i videon gråter och är jätte emotionell. Förmodligen kommer jag bli det nu när jag ser den igen så du behöver inte snea mig eller något sånt." Osäkert tittade han på mig.

"Du behöver inte oroa dig, jag har redan sett dig gråta och vara alldeles nere", svarade jag och lade en stöttande hand på hans axel. Med en nick startade han igång videon som jag inte kunde låta bli att bli gripen av. Man kunde verkligen se att han pratade från hjärtat och att det på riktigt gjorde ont inom honom. Det sista grep mig nog mest ändå då han sade rätt ut från sitt hjärta att han ville tacka Oscar, Omar och Ogge för allt. Att de var viktiga byggstenar i hans liv och att han älskade dem, trots allt som hade hänt. Sedan slutligen bad han även Oscar om ursäkt för allt han hade gjort. Man såg verkligen att den här resan han hade gjort tillsammans med dem var viktig för honom och att han hade älskat den då, även fast han nu hade valt att gå sin egen väg.