~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 41~

18 månader senare...

3 år efter Penelopes examen från Hogwarts...

3.5 år efter att Penelope Och Severus började sin resa tillsammans...

Idag, 30/6-2000...

"Penelope..."Coralines andetag fastnar nästan i hennes hals då jag vänder mig om.

"Du är så vacker..." Tårar ligger i linje med hennes ögon och jag kan se att hon försöker hålla dem tillbaka. Dock förgäves. Leendet på hennes läppar så ljuvligt varmt att jag inte kan annat än att le tillbaka. Att få dela ett sådant leende med sin bästa väninna är en fantastisk upplevelse. Men insikten slår mig,

"Jag bara hoppas att Severus känner samma sak..." Jag ser mig själv i spegeln och min blick flackar över hela mig. Jag känner mig vacker, nervös, lycklig och förväntansfull.

"Kom igen, det är dags att gå." säger Coraline med sin flickigt upprymda röst och jag ser på henne i den ljuvliga ljuslila klänningen jag valt åt henne. Den har en hjärtformad byst, den är lång och rak, sydd utav ett vackert tyg utav siden och detaljerad med kristaller och pärlor precis där hennes byst slutar.

"Du är väldigt vacker med Cora." Coraline fnittrar och tar sin lilla bukett i hand samtidigt som hon räcker över den stora till mig.

"Jag trodde aldrig att denna dagen skulle komma..." mumlar jag och drar ett djupt andetag.

"Men, nu är den här och du får dela den med oss alla Pene..." Coraline kramar mina axlar och ler mot mig, jag nickar och Coraline öppnar dörren för mig.

~Severus Perspektiv~

Jag står i slutet utav altargången. Framför mig ligger en lila matta som leder från bakdörren av vårt hus hela vägen fram till mig. Till höger sitter Penelopes familj och vänner, till vänster mina bekanta. Ett litet band står vid sidan utav samlingen av människor. Jag har en knut i min mage. Nervositet inom mig. Jag drar lite i armarna av min svarta frack kappa. Varför vill ni glida upp. Allt måste vara perfekt idag, för Penelope.

Bandet börjar att spela och jag höjer hastigt min blick samtidigt som våra gäster ställer sig upp. Coraline kommer gåendes med ett leende. Det påverkar mig inte. Jag drar några andetag i väntan på att Penelope ska komma ut. Coraline ställer sig ett steg nedanför plattformen jag står på. Jag sluter mina ögon och drar ett till andetag genom min näsa. Det är fullt utav människor i vår bakgård. Men jag är omedveten och oberörd av dem.

Vad jag ser när jag öppnar mina ögon igen, det får mitt hjärta att hoppa över ett slag. Luften tvingas ur mina lungor i ett enda rus. En tår pressas från min ögonvrå och glider ned för min kind. Det jag ser kan inte vara något annat än ett himlaskänkt mirakel. Det vackraste mina ögon någonsin skådat.

Upp för altargången vandrar Penelope, min vackra brud. Hennes hår glimmar i juni solen, rött och lila med små gnistor i. Hon bär en svällande klänning i vitt silke med spets detaljer. Den har öppen hals men puffiga axlar och långa armar, också utav spets. Släpet är långt och svajande, hon har vita små rosor i sitt hår och ett otroligt leende smeker hennes ansiktsdrag och faller i superb harmoni med hennes stora ögon som glöder och glimmar utav vad jag jag lärt mig är lycka.

"Min Duva..." viskas ut mellan mina läppar och jag kan höra Drogo som står vid min sida.

"Din lyckliga djävul..." säger han med den där glimten i ögat som han alltid hade när vi var unga. Jag nickar, väl medveten om att Drogo just gett mig en komplimang. Och ännu mer förstår jag att det han säger är sant. Jag är en lycklig djävul...Som föll för en ängel som av ett himmelskt mirakel föll för djävulen...