~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 27~

I min lilla mysiga hall står inte bara Severus, utan även professor Dumbledore. Båda klädda i samma kläder som de alltid tycks bära som professorer.

"Umh... Professor?" säger jag och står förvånat still halvt i hallen och halvt i entréhallen. Jag hör genast två stolar puttas ut och hastiga steg komma mot mig. Coraline och Joshua sluter upp jämte mig, båda lika förvirrade som jag är att döma från deras ansiktsuttryck.

"Nämen, Coraline, Joshua, inte förväntade jag mig att se er här." säger professor Dumbledore och ser föga förvånad ut. Vad är det här?

Severus byter från sina vinterskor till inneskor, Dumbledore torkar bara sina skor med ett enkelt sving av sin stav. Joshua, Coraline och jag står alldeles stilla tills de båda männen passerat oss, vi följer efter dem in till vardagsrummet. Severus tar plats i sin svarta nedsuttna fåtölj, ett stramt och fundersamt uttryck belägger hans ansikte. Dumbledore står upp, jag sätter mig på armstödet bredvid Severus och mina bästa vänner placerar sig i vår tresitsiga soffa.

"Vad förskaffar oss den äran?" frågar jag lite försiktigt och ser på Dumbledore, Severus lägger sin arm om mig. Det känns som om det är mer en form utav skydd än en kärleksvisning. Det får min mage att snöra ihop sig lite.

"Vi kanske bör tala i enrum först?" säger Dumbledore med ett frågvist ögonkast mot Joshua och Coraline som nu sitter tätt ihop i soffan.

"Allt ni vill tala om kan ni berätta framför min familj." Min röst är smått ostabil och svag. Att ha Dumbledore i mitt hem känns inte som något bra omen.

Min gamla rektor nickar och jag känner hur Severus grepp om mig lossnar lite, jag ser ner på honom. Han tycks vara djupt inne i sina egna tankar, man kan nästan höra kugghjulen ticka där inne. Dumbledore placerar sig i den andra fåtöljen som är i en mörklila färg med silvriga hörndetaljer. Av någon anledning finner jag mig själv tänka att den passar honom.

"För att göra en väldigt lång historia kort..." börjar Dumbledore, "jag har anledning att tro att du, Penelope, är nyckeln till en kunskapsbank som innefattar kunskap som ingen har ens kunnat föreställa sig. Jag tror att du är ättling till Rowena Ravenclaw." Jag känner hur färgen lämnar mitt ansikte, jag känner mig vimmelkantig och rummet ser lite snett ut.

Dumbledore verkar inte ha lagt någon eftertanke bakom orden utan bara sagt dem rakt ut.

"Va..?" Är det enda jag lyckas få fram. Att vara ättling till grundaren av Ravenclaw vore otroligt och jag har svårt att smälta det jag nyss hört. Det försätter min kropp i ett tillstånd utav chock.

"Ja, jag tror verkligen det. Kunskapen du uppvisat, hur du hanterar magi, din oändliga kunskapstörst och hur du handskas med kunskap... Allt pekar mot att du är Ravenclaws arvtagerska. För att inte nämna din högst onaturliga hårfärg som bara dokumenterats i Ravenclaw släktet." Jag hasar försiktigt ner i Severus knä, det tycks rycka honom ur hans tankegång och genast befinner sig hans starka beskyddande armar runt om min midja. Nu en välkommen och försäkrande handling.

"Så, Pene skulle vara en väldigt avlägsen släkting till Rowena?" frågar Coraline med sin blick fäst på mig.

"Ja, om vad jag tror är korrekt så skulle hon vara den trettioförsta ättlingen till Rowena Ravenclaw." svarar Dumbledore,

"Låter långsökt..." säger Joshua, även han med sin blick på mig.

Jag ser på de tre som sitter i soffan och fåtöljen mitt emot mig. Trettioförsta ättlingen till Ravenclaw? Jag håller med Joshua, det låter långsökt... Men, tänk om det är sant? Fast, vad spelar det för roll? Jag håller ingen kunskap gömd inom mig... Allt eftersom jag tänker på det så dras mina ögonbryn ihop och jag får ingen rätsida på mina tankar.