~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 36 - Severus Perspektiv~

Penelope försvinner in bakom dörren. Kyla drar genom min kropp. Rädsla. En känsla jag känner igen allt för väl... Inom ett par sekunder är jag vid dörren och tar med snabba rörelser tag i handtaget som försvinner i min hand. Som om det aldrig varit där.

"Penelope...!" hissar ut mellan mina tänder. Jag står där, minuterna tickar förbi. Ingen rör sig, ingen säger något. Vi bara står stilla, tysta.

Jag flyttar min hand från dörren efter ett tag. Min blick nedslagen. Jag känner mig tom utan Penelope. Rädslan över vad hon har gett sig själv in på är kvävande. Om jag aldrig får se dig igen är mitt liv inte värt något. Tanken är lika mycket en kärleksförklaring som ett löfte om att lämna jorden ifall jag icke återfår min Duva. Jag låter min hand fall ner till min sida, låter den vila tungt där. Jag släpper dörren med min mina ögon och låter min blick vandra vidare till de andra i rummet. Från Dumbledore, hela vägen till Argo. Hans blick är iskall. Hans ansikte avslöjar inget av vad han känner eller tänker.

Minerva är den som först bryter tystnaden,

"Severus," hon går fram till mig och lägger sin hand på min axel, "Penelope är en intelligent och stark ung kvinna. Hon klarar detta." Minervas vänliga ord lättar mitt hjärta något men inte tillräckligt för att få mina tvivel att försvinna. Jag ser upp på henne men jag kan inte visa några känslor, bara för Penelope. Inte för någon annan. Jag ser mig omkring och då upptäcker jag en sittgrupp. Två soffor och tre fåtöljer. Jag vandrar bort och sätter mig i en utav fåtöljerna. Jag sjunker ner djupt.

Minuterna tickar förbi, de rullar ihop. Alla andra slår sig ner omkring mig.

"Vad gör vi nu?" Min fråga är ställd till alla och ingen. Min blick fäst på mina händer. Mina armar vilar mot mina knän.

"Nu, nu väntar vi." svarar Dumbledore och svaret fyller mig med ilska. Jag knyter mina nävar tills knogarna blir vita. Vänta... Alltid vänta... Jag vill inte vänta. Men, det är det enda vi kan göra.

Minuterna fortsätter att ticka, blir till timmar. Jag tappar grepp om hur mycket tid som gått. De blå lågorna från facklorna blir mörkare. Jag tror att de indikerar att tid passerar, att dag blir till natt.

"Vi kan inte bara sitta här." säger Minerva och ser på oss alla, "vi måste göra något."

"Som vad? Vad kan vi göra?" Det är Flitwick som talar. Minerva rycker förvånat på axlarna och öppnar sin mun men inget ljud kommer ut. Jag lutar mig uppgivet tillbaka. Försöker hålla mina tankar inom kontroll. Att inte låta dem spinna ut ur kontroll medan minuterna fortsätter att ticka är som att bestiga ett berg som man inte kan se toppen utav. Flera timmar försvinner medan min värld mörknar.

Flitwick är den första som går, Sprout den andra... När Minerva går ger hon mig en uppmuntrande blick. Det är bara jag, Argo och Dumbledore kvar när rummet nästan helt fallit in i mörker. Dumbledore är den fjärde som lämnar rummet. Bara jag och Argo kvar. Jag ser på honom. Han sitter i soffan, mitt emot mig. Rakryggad och han ser nästan oberörd ut över hur mycket tid som gått. Men jag antar att jag också ser oberörd ut, utåt. På insidan känns det som jag långsamt håller på att dö, vissna.

Jag sluter mina ögon i vad som känns som en kort sekund. Men Argos stela röst väcker mig.

"Jag ville först inte tro på ryktena, att den kalla Snape fallit för en storögd skolflicka." Jag öppnar mina ögon, facklorna har börjat flamma upp igen, minst 16 timmar måste ha gått sedan jag och Penelope ankom till Hogwarts. Jag ser på Argo där han sitter som en staty, han har inte rört sig. Jag höjer mitt ögonbryn. Hans svarta hår snuddar vid hans axlar, hans ögon är kalla och beräknande med en hint av galenskap. En kombination jag för många år sedan fann väldig trygghet i eftersom att jag var densamma.